Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men han tänkte inte på det. Han tog metspöt,
så fort det var färdigt, och sprang, så mycket
han orkade, utför backen och ned till stranden.
Där visade han spöt för de andra barnen. Det
var gult och långt, av bambu förklarade Olle, och
alla barnen förundrade sig över att Svante hade
ett så vackert spö. Det skall han nog få fisk på.
Och Svante satte mask på kroken, kastade ut
reven och ställde sig att titta på flötet.
Det blåste litet, och flötet gungade upp och ner.
Nu var det bestämt en fisk. Svante drog upp.
Nej, det var ingenting. Svante stod där med
hjärtat i halsgropen och stirrade på sitt flöte. De
andra pojkarna tröttnade att titta på. Olle tröttnade.
Allesammans gingo sin väg. Men Svante
tröttnade inte. Ensam och oförtruten stod han
där och såg på det gröna flötet, som gungade på
vågorna. Han visste, att han skulle vara lugn,
mycket lugn, ty det hade han hört. Och han
försökte att draga opp sakta och finurligt som
en gammal fiskare. Men så fort det ryckte i flötet,
hoppade hjärtat i bröstet på honom [1]. Och han
drog till med en fart, så att reven flög långt upp
på land. Två gånger trasslade han in reven, så
att Olle fick komma och hjälpa honom. Olle sade
honom, vilken drummel han var, men Svante
brydde sig inte om det, därför att Olle ändå
hjälpte honom. En gång fick han fast kroken i
tummen, så att pappa fick skära lös den med en kniv.
Det gjorde mycket ont, och Svante grät bittert,
ända till dess mamma fick tvätta tummen med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
