Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han hade blivit alldeles blek. Han förstod, att
det han hade sagt, var mycket illa. Men han
tänkte inte på det. Han tänkte bara på Pudel,
som hade fått ont i sitt ben, och i det [1] tårar av
smärta och harm trängde sig fram i hans ögon,
sprang han in för att söka reda på Pudel.
Pudel låg på trappan i solskenet och slickade
sitt ben. Olle kastade sig ned över honom, och
stora gossen började gråta.
Mamma kom ut och fick höra olyckan. Hon
försökte trösta Olle med att det inte var så farligt
och att Pudel snart skulle bli bra. Hon lade ett
vått omslag på Pudels ben och gav honom goda
saker att äta.
Men Olle ville inte låta trösta sig. Han satt
hos Pudel ända till middagen, blaskade vatten på
benet och blev inte nöjd förrän om ett par dagar,
när han såg, att Pudel kunde stödja på benet.
En sak var det i alla fall, som han inte kunde
glömma, och det var, att han hade sagt åt den
otäcka gubben, att han skulle be sin pappa skjuta
honom med revolver. Det tyngde på Olles samvete,
och fastän ingen hade hört det mer än gubben,
så var Olle i alla fall rädd, att [2] han hade sagt
så. Och han tyckte, att liksom något ont skulle
kunna hända honom för den saken.
Han gick länge och tänkte på, vad han hade
sagt. Och en kväll, när mamma kom för att läsa
aftonbön med honom, sade Olle:
“Mamma!”
“Vad vill du?” sade mamma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
