Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Den kallas för en mullbänk”, tyckte Söderman.
“Men hur var det nu med en orkan? Jo, Olle sa’,
att det var en storm. Det är så det, och det kan
så tyckas. Se, en storm, då blåser det riktigt
hårt, det gör det. Men orkan, ser ni, pojkar, det
vet ni inte, vad det är. Då blåser taken av stora
byggningar, och där en orkan går fram, faller
stora skogar, som när säd faller för lien. Jo jo
men, sa’n! [1]. Och när en så’n orkan blåser över
sjön, då är det mest hopplöst te’ hållas ute [2] med
segel. Det är som te’ träta med kärringar eller
ta’ fatt kalvar. För det är också hopplöst, så det
är. Då blåser det så elvabefängt, så man får vara
glad att man inte blåser ända in i Sorunda [3] med
detsamma. Det får man.
Nå. En så’n där orkan kom över oss just
den gången, när jag gjorde långresa till Brasilien [4],
som ni kommer ihåg. Vi var mitt ute på
stora Atlanten [5], där vågorna ändå blir som fem
våningars hus.”
“Blir de så höga som kyrktornet?” sade Olle.
“Ja”, sade Söderman, “det räcker de te’. Och
väl det [6]. Men hur det nu var, så kom orkanen.
Den kom som ett moln, som strök alldeles tätt
intill sjön, och det blev så mörkt, så det var inte
möjligt te’ se så mycket som från förn till aktern
på skutan. Runt omkring oss kokade hela sjön
som i en enda kittel, och vartenda segel blåste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
