Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han fick så pass, så han måtte ge sig i väg. Men
när han det gjorde, då gav han till ett vrålande,
som när stormen tjuter i en opprutten rigg, och
han var så viss, så just som han körde gapet
under vatten, fick han opp stjärten. Den var grön
den också, och i spetsen satt just som en stor
skallra, som han skrällde med alldeles omänskligt.
Men då sprang jag fram och fick fatt i en yx. Jag
tog ett riktigt tag med båda nävarna, och jag högg
till, det värsta jag orkade [1]. Tre gånger fick jag
hugga. Men tredje gången flög också skallran
loss. Den sjönk som en gongong och flög tvärs
över storbommen och ner i sjön.
Efter den betan sågo vi inte sjöormen längre.
Men hela natten kunde vi höra, hur han tjöt. Och
det lät, som när de’ blåser i en mistlur vid riktig
dimma.”
Se, det var en historia, som Olle och Svante
tyckte om. De hade hört den många gånger förr.
Men de ville alltid höra om den. De blevo så
fundersamma, och de undrade, hur det skulle
vara att möta sjöormen, när de voro ute och
seglade. Det ville de inte, förstås. Men de skulle
bra gärna ha velat se honom ifrån land.
“Tror Söderman att det finns många sjöormar?”
frågade Olle till sist.
“Så vitt som jag vet”, tyckte Söderman, “så
finns det då inte mer än en. Och det är inte många
nu för tiden, som har sett’en [2].”
Olle funderade igen, och så frågade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
