Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Han har far sins kindknotor ... Ner i båten med er!
Vi landade och gingo hela skaran uppför en gata belagd
med kullerstenar, mellan två höga jordåsar, som täcktes
av gulnat, nedtrampat gräs.
Morfar och mor gingo först. Han, mycket kortare till
växten än hon, gick med små, snabba steg, hon liksom
sam genom luften och såg ner på honom. Efter kommo
morbröderna tysta: den svarte, slätkammade Michail, torr
och mager som morfar, den ljuse, knollerhårige Jakov,
några feta fruntimmer i brokiga klänningar samt sex
stycken barn, alla äldre än jag och alla tysta. Jag gick
med mormor och den lilla moster Natalia, som var blek
och blåögd och förskräckligt stormagad. Gång på gång
stannade hon flämtande och viskade:
— Oj, jag orkar inte!
— Varför lät de dig inte stanna hemma, brummade
mormor förargad. Såna oförståndiga människor!
Varken de vuxna eller barnen tilltalade mig, jag kände
mig främmande ibland dem, till och med mormor hade
liksom förmörkats och kommit längre bort.
Särskilt kunde jag inte med morfar. Jag anade med ens
en fiende i honom, och jag började aktge på honom med
ängslig nyfikenhet.
Äntligen kommo vi till slutet av backen. På själva
krönet, nedanför högra vallen, stod ett lågt envåningshus,
det första på gatan, målat i smutsigt skär färg, med
nedtryckt tak och putande fönster. Från gatan sett föreföll
mig huset stort, men inne i de små halvmörka rummen
var det trångt. Ilskna människor snodde och stimmade
— det var ett liv som på ångbåten före landningen —
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
