Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Alla drucko brännvin, Grigori mera än de andra.
Mormor fyllde i glas efter glas åt honom, och alltemellanåt
sade hon bekymrat:
— Hur ska det gå med dig, Grisja, du blir nog
alldeles blind till sist.
— Än sen, svarade han överlägset. Jag behöver inte
mina ögon längre, jag har redan sett allting.
Han blev aldrig drucken, endast alltmera språksam, och
började nästan alltid tala med mig om min far.
— Han var en man med ett stort hjärta, min vän
Maxim Savvatjeitsj . . .
Mormor suckade och instämde:
— Ja, han var en välsignad människa...
Det hela var oerhört intressant och spännande, och på
samma gång försatte det i en stämning av stilla, inte
tryckande vemod. Sorgen och glädjen bodde sida vid sida
inom människorna, nästan oskilj bara, och det var något
ofattligt, svindlande i deras snabba växlingar.
En gång, då morbror Jakov inte var riktigt nykter,
började han ursinnigt slita i sin skjorta, i sitt lockiga hår,
sina tunna, vitgula mustascher, näsan, den hängande
underläppen.
— Hu då, hu då! tjöt han, och tårarna strömmade.
Varför gjorde jag det!
Han slog sig på kinderna, för pannan och bröstet och
snyftade:
— Jag är en usling, en eländig syndare, en förtappad
själ!
— Aha, brummade Grigori. Jojo ...
Och mormor, som också var onykter, försökte lugna
sonen, tog tag om hans händer.
50
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
