Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag vet inte. Jag ville inte ...
— Jo, du är god du, sade hon och lät huvudet sjunka.
Gå nu!
Hon började fordra alltmera utanläsning av vers, och
mitt minne blev allt motspänstigare mot de där jämna
raderna, allt oemotståndligare blev mitt begär att
förvränga verserna, sätta andra ord i stället. Och det var så
lätt tyvärr — de där andra orden kommo som av sig
själva, masstals, och trängde undan de rätta, tryckta. Ofta
hände det, att en hel rad liksom utplånades framför mig,
och hur ärligt jag än försökte, kunde jag ej med ögats
hjälp få den att fastna i minnet. Många lidanden vållade
mig en melankolisk dikt, jag tror av furst Vjasemski:
Många gamla och änkor och små
vandra kring uti bitterlig nöd,
med sitt: Käre, i Guds namn, giv bröd ...
Tredje raden:
Ifrån dörr och till dörr få de gå,
uteglömde jag regelbundet. Mor berättade harmsen för
morfar, hur omöjlig jag var.
— Självsvåld! sade morfar i olycksbådande ton. Han
har minne: bönerna kan han bättre än jag. Han ljuger;
han har ett minne som en häst. Får han något inpryglat
i sig, så sitter det. Ge honom prygel!
Mormor tog också parti emot mig.
— Sagor minns han, visor minns han, och visor är ju
också vers.
Allt det där var sant, jag kände mig skyldig, men så
snart jag skulle försöka lära mig en vers, kommo tvärt
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
