Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon sjönk tillbaka ner på stolen och strök sig över
panna och kinder.
— Har morfar skickat dig i skamvrån? frågade hon.
— När?
— Någon gång, när som helst! skrek hon och slog
handen två gånger i bordet.
— Nej. Det minns jag inte.
— Vet du inte, att det är ett straff att stå i skamvrån?
— Nej. Varför är det ett straff?
Hon suckade.
— Puh! Kom hit!
Jag kom men frågade på samma gång:
— Varför ryter du åt mig så där?
— Och varför förvränger du verserna med flit?
Jag förklarade för henne så gott jag kunde, att när jag
blundade, kom jag ihåg verserna, men skulle jag läsa
dem hög, fick jag för mig andra ord.
— Är inte det där bara påhitt av dig?
Jag svarade nej, men i detsamma tänkte jag: "kanske
det är bara påhitt!" Och så läste jag upp verserna
långsamt och ordentligt och alldeles rätt. Jag stod själv häpen
och som tillintetgjord.
Det kändes som om jag svullnade i ansiktet, det
bultade i örsnibbarna, som måtte ha blivit purpurröda, det
susade obehagligt i huvudet, jag höll på att förgås av
blygsel, och genom tårarna såg jag, hur mors ansikte
mörknade, hur hon pressade ihop läpparna, rynkade
ögonbrynen.
— Vad ska det här betyda? frågade hon med ett
främmande uttryck i rösten. Då var det alltså ett påhitt
av dig?
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
