- Project Runeberg -  Min barndom /
231

[MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Ellen S. Wester
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Herre, ge Maxim Savvatjeitsj en plats bland dina
rättfärdiga — det förtjänar han! Han lät inte polisen få
veta något. "Jag var drucken", sa han, "och förirrade mig
ner på dammen och föll i vaken." — "Det är inte sant",
tyckte kommissarien, "du är inte drucken." Nå, de hällde
brännvin i honom där på stationen, satte på honom torra
kläder, svepte in honom i en päls och förde hem honom
— kommissarien själv följde med och två andra. Jasjka
och Misjka hade inte hunnit hem än, de satt förstås på nån
krog och tyckte de hade gjort’et bra. Jag och mor din vi
tittade på Maxim — så han såg ut! Han var röd som
en kräfta, fingrarna var sönderslagna, blodet dröp av
dem, det såg ut som om han haft snö vid tinningarna, men
den smälte inte — håret hade blivit grått!

Varvara till att skrika: "Vad har de gjort med dig!"
Kommissarien gick där och förhörde oss, och jag kände
på mig, att det här står aldrig rätt till! Och så hade
jag Var ja till att prata med kommissarien, och själv
frågade jag i all tysthet Maxim, hur det hade gått till.
"Gå ut emot Jakov och Michail", viskade han, "och säg åt
dem, att de ska säga, att de skildes ifrån mig på Jamskaja
och själva gick åt Pokrovka till och att jag vek in i
Prjadilnygränden. Pränta det riktigt i dem, annars kan
de åka fast." Jag till morfar: "Gå ut och prata med
kommissarien du, jag ska vänta på pojkarna i porten" — och
så talte jag om för honom hela eländet. Han klädde på
sig, han skalv i kroppen och muttrade: "Jag visste det, jag
bara väntade det" — men det var då lögn förstås, han
visste minsann ingenting. Nå, så kom pojkarna, och jag
i luven på dem — Misjka han blev nykter med ens i
förskräckelsen, Jasjka, stackarn, var dödfull och bara sludd-

231

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minbarndom/0239.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free