Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
råde: "Jag vet ingenting, det var Michailo, han är äldst."
Vi fick kommissarien att ge sig till freds — han var en
snäll herre — "men", sa han, "kom ihåg, att om det händer
något spektakel hos er, så vet jag vilka som har varit
framme" — och med det gick han. Och morfar han gick
bort till Maxim och sa: "Tack ska du ha, en annan
skulle inte ha handlat på det sättet i ditt ställe, det förstår
jag. Och du, dotter, tack för att du fört in en god
människa i din fars hus." Ja, morfar han kunde tala riktigt
vackert, när han ville; det är på senare år han blivit dum
av sig och satt lås för hjärtat. Sen blev vi tre ensamma.
Maxim Savvatjeitsj började gråta och prata som i yrsel.
"Varför gjorde de så där", sa han, "vad ont har jag gjort
dem? Mamma — varför?" Han kallade mig jämt mamma,
precis som en barnunge, och han var också som ett stort
barn. Varför? Jag bara lipade — vad annat kunde jag
göra! Det var ju mina barn ändå! Mor din satt och slet
alla knapparna ur sin kofta och skrek i ett: "Vi far vår
väg, Maxim! Bröderna tål oss inte, jag är rädd för dem,
vi ger oss av härifrån." Till sist måste jag huta åt henne:
"Kasta inte sopor i spisen, det osar i huset ändå!" Så
kommer de där dumbommarna in för att be om förlåtelse
— morfar hade skickat dem — och hon flyger på Misjka
och ger honom en sittopp: "Där har du för förlåtelse!"
Och far din han sa: "Hur kunde ni bära er åt så där?
Ni kunde ju ha gjort mig till krympling, och hur skulle
jag kunnat försörja mig utan händer?" Så blev de då
försonade — det skulle heta så åtminstone. Men din far var
sjuk länge efteråt, i sju veckor låg han och kunde inte få
krafterna igen, och jämt och samt sa han åt mig: "Följ
med oss, mamma, vi far till någon annan stad — här är
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
