Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vi också pengar, koppar- och silvermynt, men för att
vakt-karlarna inte skulle köra bort oss och ta våra säckar ifrån
oss, måste vi endera ge dem slantar eller också be dem
mycket vackert. Överhuvudtaget fingo vi slita hårt för
förtjänsten, men sämjan var god; någon gång grälade vi
väl litet, men jag kan inte minnas ett enda slagsmål
mellan oss.
Vår fredsstiftare var Vjachir. Han hade en märkvärdig
förmåga att just i rättan tid säga något helt kort och
enkelt, som gjorde oss flata och skamsna. Stickord
förnärmade honom ej, han ansåg all elakhet för helt enkelt
något onödigt.
— Vad ska det där tjäna till? sade han lugnt, och vi
fingo alldeles klart för oss, att det inte tjänade något till.
Sin mor kallade han "min mordvinska", och ingen av
oss tyckte det lät löjligt.
— I går kom min mordvinska hem pin full igen,
berättade han muntert, och de runda, guldbruna ögonen
glittrade. När hon fått upp dörren, damp hon ner på
tröskeln, och där satt hon och tralla och sjöng.
— Vad sjöng hon? frågade Tsjurka, som alltid ville ha
exakta upplysningar om allting.
Vjachir slog takten mot knäet och föredrog med tunn
liten röst sin mors visa:
Släpp, släpp,
sa vallermans käpp,
dunka i knut.
Alla gnodde vi ut,
nu så var dagen slut.
Och vallermans pipa drilla,
i hela byn vart det stilla.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
