Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vjachir satt vid fönstret och såg ut över kyrkogården.
— Snart får man ge sig ut i skogen — oj då!
Jas satt alltid tyst och såg på oss med sina svårmodiga
ögon, och tyst visade han oss sina leksaker — tennsoldater
hittade på en sopstack, hästar utan ben, mässingsbitar,
trasiga knappar.
Hans far dukade fram några omaka koppar och fat och
ställde samovaren mittpå bordet. Kostroma hällde i te åt
oss, gubben fick sitt kvarter brännvin, tömde det och kröp
upp på ugnen. Där låg han med den långa halsen
framsträckt och tittade på oss med sina uggleögon:
— Såna rackarungar ni är, såna tjuvar! ... Gud skänke
fröjdefull vila!
— Vi är visst inga tjuvar, förklarade Vjachir.
— Jo, det är just vad ni är det.
Ibland, när han blev för besvärlig, röt Tsjurka till åt
honom:
— Tig, din usla musjik!
Ja, Vjachir och Tsjurka kunde alls inte med, när han
började räkna upp i vilka hus det låg sjuka, vilka som
snart skulle dö — han talade om det med välbehag och
utan spår till medkänsla, och när han märkte, att vi funno
ämnet obehagligt, började han med flit reta oss.
— Aha, är ni rädda, tror jag! Jaså då! Jo, det är en
tjock en som snart ska dö — han kommer att ligga och
ruttna länge han.
Vi försökte tysta honom, men det var omöjligt.
— Och ni ska också dö, det blir inte länge till ni får
ligga och böka i sopstackarna.
— Än sen då, sade Vjachir, när vi dör, blir vi
änglar.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
