Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ni? Jas’ far gapade av förvåning. Ni änglar?!
Han flinade och fortsatte att vidrigt beskriva de döda
för oss.
Ibland sänkte han sin röst till en viskning och berättade
oss underliga saker.
— Har ni hört, pojkar! Här begravdes ett kvinnfolk
häromdagen, ni må tro, pojkar, jag fick höra en historia
om henne!
Han talade mycket ofta om kvinnor, alltid rått, men
det var något spörjande och vädjande i hans sätt att
berätta, han liksom uppfordrade oss att gemensamt med
honom begrunda saken, och vi lyssnade alltid
uppmärksamt till honom. Han uttryckte sig illa och
osammanhängande och sköt oupphörligt in frågor, men skärvor av
vad han berättade blevo sittande i minnet och oroade och
gnagde.
— De frågade henne: vem har tänt eld? Jag har gjort
det. Så du pratar, ditt nöt! Du var ju inte hemma den
där natten; du låg på sjukhuset. Jag har gjort det. Varför
sa hon så? Herren skänke fröjdefull vila.
Det fanns knappast någon han grävt ner på den kala,
sandiga kyrkogården, vars levnadshistoria han inte kunde
berätta. Han liksom slog upp husens dörrar för oss, vi
gingo in och sågo hur människorna hade det — en
allvarlig, högtidlig känsla kom över oss. Han skulle visst ha
kunnat gå på och berätta hela natten igenom, men knappt
började det skymma utanför vaktstugans fönster, förrän
Tsjurka reste sig.
— Jag måste gå hem, annars blir mor orolig. Vem
följer med?
Vi gingo allesammans. Jas följde oss till grinden,
280
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
