Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och åter stoppade han en tugga i Koljas mun.
Jag skämdes att se på den där matningen, den plågade
mig nästan fysiskt, jag fick kväljningar.
— Så ja! sade morfar till sist. Bär honom till hans
mamma.
Jag tog Kolja — han kved och sträckte armarna mot
bordet. Mor reste sig i bädden, lång och smal som en
avkvistad tall, och räckte ut sina förtorkade, köttlösa
händer.
Hon hade blivit så gott som stum, sade blott någon
gång något enda ord med flämtande röst; annars låg hon
hela dagen, stum och döende, där borta i vrån. Att hon
var döende kände och förstod jag naturligtvis, och
dessutom förde morfar jämt döden på tal, särskilt om
kvällarna, när det började skymma ute på gården och en
ljum, rutten stank trängde in genom fönstret.
Morfars säng stod i ikonhörnet, nästan rätt under
helgonbilderna, och han låg med ansiktet emot dem och
fönstret. Jag hörde honom länge brumma i mörkret där
borta:
— Ja — nu är tiden inne att gå hädan. Med vad för
uppsyn ska vi komma att stå inför Gud? Vad ska vi säga?
Hela vårt liv har vi fäktat och gått an, men vad har vi
gjort? .. . Vad har vi uträttat?
Jag hade min sovplats på golvet mellan ugnen och
fönstret. Utrymmet var för kort för mig, och jag stack
in fötterna i gluggen under ugnen, men där kittlade mig
kackerlackor på tårna. Det där knappa utrymmet beredde
mig för övrigt åtskillig elak förnöjelse — när morfar
lagade mat, slog han gång på gång ut fönsterrutan med
ändan av gryttången. Det föreföll mig både löjligt och
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
