- Project Runeberg -  Minnen från Södern. Efter en resa i Danmark, Tyskland, Schweitz och Italien / Första delen /
160

(1831-1839) [MARC] Author: Karl August Nicander
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160
landskaßstafla, eller hvarje gate och hus om ett
gladt, förflutet ögonblick eller väcker ovillkorligt
den smärtsamma tanken : ”Jag kommer här aldrig
mer. Jag ser allt detta för sista gången.” Med
ett ord: han befinner sig på ett ställe, hvarifrån
han redan skiljt sig och dit han icke mera hör.
Jag känner intet ledsammare läge. Derföre är
det alltid bättre, att begynna en resa om mor-
gonen , än om aftonen. Natten lägger sig då som
en mild och stilla medlare mellan det förflutna
och det tillkommande. Man uppstår med mor-
gonsolen , fattar sin vandringsstaf eller kastar sig
i vagnen, och ilar stärkt och glad sitt nya mål
till möte.
Under denna sista gemensamma vandring på
Heidelbergs gator, stannade vi framför ett gam-
malt, grått och smalt hus, soin var försedt med
många och besynnerliga prydnader, och erforo
tillfälligtvis af en förbigående den upplysning,
att det var samma hus, hvari den siste Tyske
Riddaren, Göts von Berlichingen, bott, under
sitt vistande i Heidelberg. Porten var stängd:
vi kommo ej derin ; men erforo sedan till vår
tröst, att i dess inre ingen ting var att se.
Klockan half tio på aftonen skulle Snällvag-
nen afgå. I god tid begåfvo vi oss derföre till
Posthuset, på det att jag ej måtte försumma mina
fatalier. Väl stod den stora, gulmålade och mas-
siva vagnen på gården, men inga hästar syntes
till, ingen Postiljon eller Passagerare. Medan vi
i matsalen för sista gången åto tillsammans, och
till afsked tömde en flaska ypperligt Johan-
nisberger , samlade sig de resande efterhand :
klockan var redan tio och mer, da Postiljonen
blåste i hornet, anmanade alla, som ville och
tänkte resa, att skyndsamt betala räkningen och
stiga i vagnen. Jag tryckte mina vänners hand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 17:00:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/minesoder/1/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free