Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Tyst red vår Pilgrim fram
Till bryggan, livälfd utöfver Vedros vågor.
Han gnistra såg, i deras hvirfveldam,
Liksom juveler, månens kalla lågor.
Då vände han sig om
Och Ciceronens tyglar hastigt rörde:
"Håll stilla, tyst! en röst från bergen kom:
En menskoröst mitt namn jag ropa hörde.”
Och stilla höllo de.
De lyssnade och hörde furun susa.
De hörde Alpens vindar suckar ge
Och Vedros sönderslitna böljor brnsa.
Och intet sågo de :
Blott hvita fjellar, himinelshöga alla.
De sågo månen mellan skyar le,
Och svarta skuggor ned i djupen falla.
”Håll stilla! dröjom än.
Jag kände stämman ej , men hörde orden.
Det ropar mig kanske ännu en gång —
Måhända en bekant från fosterjorden.” —
Då brast högt uppifrån
En Snölavin. Han dammade, han blänkte.
Han föll — föll fort. Med tusen åskors dån
Han höljde vägen, som de fara tänkte.
1 djupet ned han sköt.
Då kändes jordens innandöme skaka.
Och djupet blef ett berg — och berget röt,
Och klippans dotter, Echo röt tillbaka.
Ett moln mot höjden steg,
Och snölavinen låg der stum och rökte:
Och Vedro rasade ej mer: han teg
Och rädd sin väg i fyllda svalget sökts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
