Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Löjtnantsfrun som blev prostinna. Av Natanael Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han egendomen Rispetorp i östra Småland, Hallingebergs
socken, en vacker bygd, liksom för övrigt hela Tjust.
Det skulle bli för långt att här berätta om hur far vid mogen
ålder upptog teologiska studier och blev präst. Alltnog:
egendomen såldes; familjen — vi var då tre barn, en liten syster, i ålder
mellan min äldre bror och mig, hade dött på Rispetorp —
flyttade till Uppsala. Far tog sin examen och prästvigdes 1869. Efter
en tids tjänstgöring vid Akademiska sjukhuset i Uppsala
utnämndes han till garnisonspastor i Karlsborg, där då den s. k.
kronoarbetskåren var förlagd. Bland dessa fångar utförde far
under ett par år ett rikt välsignat arbete. Han förstod dem, och de
förstod honom. »Den där han vet vad de grå behöver», sade en
av dem. Mor fick vara med om tvära ombyten och många
flyttningar, men hennes inre väg var rak. Efter Karlsborg blev det
Tuna i Småland, ett par år senare Skärstad, mellan Jönköping
och Gränna. Där var det som mor kom att göra sin
betydelsefullaste gärning som husmor i en stor prästgård.
Först och främst var hon dock mor. Åtta barn gav hon livet.
Två flickor dog som helt små. Sorgen gick djupt. Ännu många
år efter den äldstas död kunde mor berätta drag ur hennes korta
liv, som belyste hennes glada och käcka väsen.
Min äldre bror och jag skickades tidigt till Stockholm för att
gå i Beskowska skolan. Jag var åtta år gammal, när jag började
där. Var gång vi skulle resa efter jul- och sommarferier tog mor
oss med sig i ett rum, vars dörr hon stängde, föll på knä med oss
och anförtrodde oss i Guds beskydd. Det var högtidligt och
kändes på något sätt tryggt. Men på samma gång minns jag, att
denna förberedelse förstärkte känslan av att det var något mycket
allvarligt, för att inte säga farligt, som förestod. Avskedet var
smärtsamt. När efter jullovet släden svängde ut från den lilla
prästgården i Tuna, försökte mor i det längsta springa bredvid.
Vad betydde inte sedan mors brev till sina pojkar. Ack, de
breven — hela livet följde de oss, fulla av kärlek och tro och öm
omsorg om vårt timliga och eviga väl, ända till dess ögonen blev
så dåliga, att bokstäverna inte ville hålla raden och den en gång
så vackra stilen var nästan oläslig.
Var det svårt att vara så mycket hemifrån — och det var
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
