Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Att vara glad ändå.» Av Jakob Billström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mina tidigaste minnen av min mor domineras av henne som
sjuk, då jag fick ta en liten pall och en bilderbok, gå in och
sätta mig vid hennes säng och tyst bläddra i boken. Någon gång
fick jag göra en fråga, men ej leka eller bullra därinne. Den
sjukdom, som följde henne hela livet igenom, men ej förrän vid
82 års ålder lade henne i graven, förstod varken jag eller någon
annan fullt förrän vid obduktionen. Då fick man förklaring till
de många, långa feberperioderna med svåra smärtor, åstadkomna
av gallblåsefistlar och varbildningar i gallgångarna. Vilken
betydelse detta hade för utvecklingen av hennes personlighet, kan
jag nu efteråt förstå. Det var denna sjukdom, som lärde henne
att utan bitterhet eller saknad kunna avstå från mycket av nöjen,
förströelser och andra glädjeämnen, men ändå bevara ett glatt
sinne och ett smittsamt livsbejakande. Den var det som å ena
sidan lärde henne att bära allt, som var ofrånkomligt, utan att
klaga, och att å den andra kunna anstränga sig hur mycket som
helst och offra vad hon förmådde för att nå de uppnåbara mål,
som hon ställdes inför. Detta gjorde, att hon i sitt kännande, sitt
tänkande och handlande kunde vara så i ordets bästa bemärkelse
både bildlikt talat och i handling verkligt generös.
En aldrig sinande kraftkälla för henne var läsning.
Vid 48 års ålder blev hon änka och hade sin elvaårige son
att försörja på en helt otillräcklig pension. När
försörjningsfrågan så trängande ställde sig för hennes blickar, överlade hon både
med vänner, anhöriga och med sin unge son om vilka vägar hon
skulle pröva på. Hon stannade inför valet att ordna ett
inackorderingshem för skolpojkar. Hur hon lyckades därmed, framgår
av det myckna erkännande hon fick från föräldrar, från Södra
latin av den gamle rektor Carl von Friesen och sist men icke
minst från ungdomens egen sida. Min förut nämnde rumskamrat
sade flera gånger både till och om henne: »Tant förstår sig så
ovanligt bra på pojkar.» Bland alla brev med erkännsam
tacksamhet fäste jag mig särskilt vid ett från en bibliotekarie och
författare, som hade skrivit en dikt, inspirerad av en tavla av
G. Vanaise, benämnd Källan. Dikten kallade han »Till en
moderlig väninna» och tillägnade den min mor.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
