Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hon hade ingen ovän.» Av Ida Gawell-Blumenthal (Delsbostintan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fråga efter flickornas begåvning och anlag; det fanns fullt upp
med arbete för dem i hemmet.
Så blev Sophie gift med kyrkoherde Jonas Gawell, fick en god
och präktig man och med honom fem styvbarn och fem egna
barn. Det var hennes gärning i hemmet som gjorde henne aktad
och stor. Hon var sin mans älskade och beundrade hustru, hans
oumbärliga vän och rådgivare, trots de trettio årens skillnad i
ålder, sina många barns goda och förstående mor och sina många
vänners pålitliga vän.
I det stora och folkuppfyllda prästhemmet i Arbrå i
Hälsingland blev hon en idealisk husmor, alltid glad och vänlig och
aldrig rädd för besvär. Allt måste gå sin jämna gång, även om huset
helt oförmodat blev fullt av främmande. Gäster kommo resande
och stannade ibland flera dygn, men med aldrig svikande takt
och gästfrihet var hon den älskvärdaste värdinna.
Mor var tusenkonstnär och kunde allting bäst. Man märkte
knappast att hon hade bråttom, hon hann ändå uträtta en massa
arbete. Det brukar ofta stå en viss oro och jäkt kring duktiga
och arbetsamma människor, men sådant märktes aldrig hos mor.
Blid och god, full av humor, spred hon värme och frid omkring
sig. Jag såg aldrig en kall eller ovänlig blick i mors ögon, hörde
aldrig ett häftigt eller hårt ord.
Då far gick bort, medan vi barn i yngsta kullen ännu voro
oförsörjda och vi måste lämna vårt kära barndomshem i Arbrå
prästgård, blev det mors omsorg att göra det nya lilla hemmet så ljust
och glatt som möjligt och hjälpa oss genom skolor och studier,
tills vi kunde stå på egna ben. Vårt »skolhushåll» i Gävle, där
tre av mina bröder och jag fingo samlas kring vår älskade mor,
står för mig som ett mjukt och varmt fågelbo i solsken och lä.
Så flögo vi ut i världen, fingo egna hem och egna bekymmer.
Men mor var alltid vårt värmande solsken, lika efterlängtad och
välkommen i de nya hemmen, inte minst av mågar och
sonhustrur, vilket ju inte alltid lär vara fallet när det gäller svärmödrar.
Hon hade en ovanlig förmåga att anpassa sig och följa med sin
tid. Var det fråga om alltför moderna idéer, som mor inte
obetingat gick med på, hörde man henne ofta säga: »Inte tycker j a g
43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
