Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Pilgrimsdrag i fromheten.» Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte var vuxen och som tvivelsutan tyngde hårt på hennes späda
axlar, så oerhört plikttrogen och samvetsgrann i stort och smått,
som hon var. Gamla vänner till familjen från Uppsala- och
Göteborgstiden, d. v. s. senare hälften av 1880-talet och fram till
sekelskiftet, berättar gärna om hur blomlikt mjuk och ljuvlig Mor
tedde sig i sina hälsoperioder, hur betagande besjälat hon sjöng,
beledsagande sig själv på pianot; hur varmt hon deltog med alla
i glädje och bekymmer, alltid tänkande sist och minst på sig
själv. Hennes sång minns jag också redan från tidiga pojkår,
då vi bad Mor spela efter den lilla aftonbönen och så fick somna
under hennes mjuka toner.
En hågkomst — i och för sig mycket obetydlig — har etsat
sig fast. Jag var väl sex-sju år, då ett olyckstillbud skedde i
trapetsen i vårt pojkrum, jag slog pannan illa. Sedan Mor plåstrat
och tröstat, slog hon armarna om sin pojke och tackade Gud
för att han nådefullt hjälpt oss. Denna spontana, innerliga bön
grep så starkt.
Ljus och glad står Mors bild för mig från somrarna på Billdal,
då hela familjen rodde ut de solstekta förmiddagarna till någon
holme, där vi kunde vara för oss själva, bada och dricka saft;
liksom från Hillesomrar, då hon donade och planterade,
vattnade och rensade i sin trädgård, som hon verkligen älskade men
som också tog mycket, tidvis säkerligen för mycket av hennes
begränsade krafter. Ormbunkar flyttades in från dungen nere
vid badstället vid ån; vi pojkar knotade över besvärligheterna
vid våra skottkärror, i vilka de ädla förvärven fraktades, men
Mor gick bredvid och sjöng och uppmuntrade. Och på
sommarsöndagseftermiddagarna i Hille, när Far någon gång var ledig,
då ställdes färden ut till Lillhagens björkar; en piccolaflöjt gick
i teten, väl framme skulle vi först och främst avnjuta saften och
kakorna, sedan sjöngs det. Mors mjuka, tonsäkra stämma var
själen i familjens musikaliska samvaro. Och Långfredagens mörka
evighetston gick mig aldrig så till sinnes, som när Mor,
svartklädd, i skymningen satte sig vid pianot i salongen och sjöng en
passionssång: »Böjd under korset...»
Med åren blev passionstiden, bildligt talat, Mors årstid framför
andra. Hennes nervklenhet med djup depression satte in med
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
