Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Pilgrimsdrag i fromheten.» Av Torsten Bohlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt kortare mellanrum; de många barnen, det krävande stora
huset, folk som kom och gick, såsom det alltid är i en
prästgård, personliga förluster, som drabbade hårt (av oss nio barn
gick tre bort före Mor och Far), allt detta bidrog att
undergräva motståndskraften.
Det blev långa, tunga tider av avsidestagande därhemma —
hur fåfängt bemödade vi oss inte då att få Mor att se ljusare
på tingen och på sig själv — och det blev långa, återkommande
uppehåll på vilohem — med tacksamhet nämner jag särskilt
Sa-mariterhemmet i Uppsala. Så var det korta, ljusa och glada
hälso-frister däremellan, då Mor ville hinna allt och då hon också
räckte till för allt och för alla.
Till husets seder hörde att då vi begick våra födelsedagar
borta från hemmet, så skickades en ordentligt tilltagen låda med
allehanda mungott, för att vi skulle kunna förnöja oss med våra
kamrater. Hur stor och glad var inte min överraskning, då jag
en gång som ung student en kulen decemberförmiddag — min
födelsedag — kom hem från föreläsningen och slog upp dörren
till mitt rum, och där satt Mor själv, och ett födelsedagsbord stod
siratligt dukat med alla möjliga härligheter från prästgårdsköket
hemma i Hille! Sålunda hade hon gjort sig omaket att enkom
resa ner till sin pojke, för att strax vända om igen, hemkallad
av sin okuvliga pliktkänsla.
De långa, orosfyllda sjukdomstiderna innebar en oerhörd
påfrestning också för Mors religiösa tro. Hur ofta och hur länge
måste hon inte, såsom det står hos profeten, vandra i mörkret
utan att se någon ljusning. Guds kärlek kunde döljas för hennes
tros öga, men Guds verklighet — aldrig. Nästan med bävan
förnam jag, huru påtaglig och ofrånkomlig Gud var för henne
även i de tyngsta och mörkaste dagar.
En korsbärerska var hon. Med åren trädde pilgrimsdraget i
hennes fromhet fram allt starkare. Hennes lidanden lärde mig
att stava på den svåra läxan om trons anfäktelser och Guds
kärleks fördoldhet.
Men det ljusnade ändå mot aftonen. Sjuttiotvåårig fick hon
sluta sitt av glädje och lidande — kanske mest dock lidande —
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
