Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »En flödande livsglädje.» Av Pauline Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ma och klaga över läxor hos mamma, inte! »Tyst, barn, och
skäms, sånt där gnäll vill jag aldrig veta av — när folk vill göra
sig besvär med att lära er saker och ting, så är det bara att tacka
och ta emot!» Det var nog hennes enkla, sunda syn på skolan,
som gjorde att vi fick respekt för den och alltid kunde vad man
begärde av oss.
Men vi hade mycket att göra utom skolan också, och mamma
var road och uppmuntrade nästan allt som liknade en plan eller
en idé. Det var bara det besvärliga med mamma, att när man
börjat med något, så måste man göra det färdigt, man fick aldrig
stanna på halva vägen! Mammas anmärkningar gällde nästan
aldrig valet av arbete eller sättet att utföra det, utan bara farten
och uthålligheten. Hon var så ivrig att hålla det hela i gång, att
man ganska ofta fick se sina påhitt blomma ut ordentligt, och
man ställdes ansikte mot ansikte med sitt eget övermod. Jag
minns ett grått skåp, som var helt och hållet mitt. När jag vid 10
—11-årsåldern fick mitt eget rum, så målade jag om mitt enkla
möblemang då och då, och det där skåpet blev under åren vitt,
och det blev grönt, och till sist gjorde jag det svart med
guldornament, och då skulle det föreställa kinesiskt. Jag målade med
guldbrons — när det svarta äntligen hade torkat — drakar och
kinesiska krumelurer. Mammas entusiasm för praktmöbeln
räckte mycket längre än min egen. Det var ett gräsligt arbete ur alla
synpunkter — men jag fick inte sluta för mamma utan måste
måla mina fula drakuslingar t. o. m. på den kortsida, som stod mot
en tvärvägg och som faktiskt inte syntes.
Sen fick det vara kinesiskt i flera år — för mig. Det bara stod
där och såg billigare ut än någonsin förr — men mamma visade
glatt upp det hemska resultatet av min barnsliga företagsamhet
för våra bekanta, ända tills jag blev tillräckligt skamsen och
gammal att låta skåpet bli grått igen. Men då var jag nästan 17 år.
Det var ett utmärkt sätt att uppfostra mig — det förstår jag nu
— men då strävade jag i stället efter att uppfostra henne! Jag
var ju så »beläst» och drömmande den tiden — och jag hade en
absolut klar övertygelse, att en mor skulle vara vithårig,
stillsam och klädd i spetsmanschetter — och min mamma var raka
motsatsen och trivdes inte alls i den lilafärgade moaré, som jag
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
