Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »En flödande livsglädje.» Av Pauline Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en julafton begåvade henne med. Hon tyckte om klara, friska
färger både på sig och kring sig. Hon var så fylld av liv och skoj,
av visor, rim och ordspråk, och hon skrämde mig ganska ofta
med att sticka in sina skämt i samtal med vem som helst. Det
egendomliga var att jag själv var den enda, som hon lyckades
chockera. Alla andra skrattade och hade roligt.
Aldrig har heller någon varit mera gästfri än min mamma. »Åh,
vad det var längesen vi hade kalas!» sa hon ganska ofta — och
så var lavinen i gång! Pappa, som var en stillsam man, fick
ingen ro förrän han lovat att vi skulle bjuda hem ett par stycken —
»bara på priffe». Sen växte allting av sig själv, och gästernas
antal blev 20—30. Och en sån massa mat! Mamma ordnade allt,
och hon var i spetsen i dans, i sång, i skratt — och dagen efter,
när hon skulle »ta reda på allting», så var hon lika glad. Rätt
som det var kom hon ihåg något roligt från festen, och då måste
hon slå sig ner och »skratta ut ordentligt». Hon dansade tills hon
var över 70 år (om vi inte lyckades hindra henne — hon hade
svår astma), och hon envisades att bo i sin gamla våning, som
låg 5 trappor upp — utan hiss — fast jag lyckats skaffa en precis
likadan 1 trappa upp i samma hus. En urkraft var hon, som inte
ville ta hjälp till någonting. Hon kunde bara ge — och hon hade
alltid något att ge, att överraska med, hur hon nu bar sig åt för
att trolla fram det.
En sådan fråga som »Var hon intelligent?» verkar viktig och
näsvis, när det gäller henne. Det hon inte förstod med hjärtat, det
lärde hon sig aldrig — och låtsades heller aldrig förstå det. Men
hon var klart objektiv, rättvis och omutlig. Vi fick känna av
mammas rättskänsla just som vi trodde att vi hade klarat oss från
något! Mamma var mer än intelligent — hon var klok. Hon
ägde den stora rätta klokheten, som är hälften godhet.
Jag vill sluta min lilla minnesbild med att berätta hur mamma
klarade den svåra och riskabla vägen till skolan för oss barn på
den tiden då inga buss- och spårvagnsförbindelser fanns. Det är
lustigt att nu tänka på hur mödrarna då i långa tidningsartiklar
undrade »hur samhället egentligen tänkt ordna den saken».
När jag var liten, 7—8 år, gick jag i folkskolan långt borta på
Karlbergsvägen. Det var glest mellan husen, och när vintern var
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
