Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Av det gamla genompräktiga slaget.» Av Petrus Envall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade råd därtill. Men hon ville, att hemmet skulle vara ungefär
som det var, då far levde, och pengarna kunde väl användas till
bättre ändamål än till dyrbara kläder åt henne, tyckte hon. Den
livsstil hon en gång valt förblev hon trogen hela livet.
Våren 1935 kände mor sig ej stark. Men hon gick ändå ut i
trädgården för att ordna med blom- och grönsaksland. När det
var gjort, fick hon lägga sig. Det blev lunginflammation, som
knäckte hennes krafter. När jag förebrådde henne, att hon hade
arbetat för ivrigt, svarade hon: »Jag måste väl se till att fröna
kom i jorden.» I femtiofem år hade hon varit stadsbo, men hon
behöll lantbons livssyn. Det var bondearvet och den kristna
väckelsen, som gjorde mor till den självständiga men osjälviska
personlighet hon var.
I trettiotvå år överlevde hon far, men varje lördagskväll under
den ljusa årstiden gick hon, då det ringde till helgsmål i Stora
Kopparbergs kyrka, till fars grav med sin kratta och en bukett
av trädgårdens blommor. Då hon kände slutet nalkas, for hon ut
till mig på Fornby. Hon ville det, för att jag ej skulle behöva
resa fram och tillbaka mellan Borlänge och Falun, som jag hade
gjort förut. Men hennes hjärta var slut. Livslågan blev allt
mattare, och samma dag och timme som far hade dött trettiotvå år
tidigare gick hon bort, trofast maka, uppoffrande mor och
helgjuten kristen. På det kors, som rests över hennes grav, står det
»Saliga äro de renhjärtade».
Mor har inte blott givit mig livet. Hon har givit mig det, som
gör livet värt att leva. Ju mer rotlösa, själviska och därför
disharmoniska vår tids människor blivit, desto mer har jag lärt
mig att beundra den trygghet och fasthet, med vilken mor gick
sin väg fram i uppoffrande kärlek, allvarsfylld glädje och
levande tro.
6 — Min moi
81
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
