Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bruksvärdinna. Av K. F. Göransson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
da) till middag (kl. 2).» Det var att plocka ned alltihop, och vi
barn t. o. m. ropades ned från skolrummet för att hjälpa mor.
Kökspersonalen försvann ögonblickligen ned i det stora,
obekväma köket, där det inte ens fanns vattenledning. Islåren, som
transporterades till och från Stockholm på järnvägen till att
börja med, då det inte fanns lager av kött ens i Gävle, fick aldrig
stå tom på färska varor. Mor hade på 70—90-talen en oerhörd
arbetsbörda, trött var hon ofta, barnen kommo så tätt, men
klagade gjorde hon ej — alltid stilla och tålig, ej minst då hon läste
aftonbön med oss och plåstrade om alla våra större och mindre
krämpor, som vi ju gjorde så stora som möjligt för att få
behålla henne så länge som möjligt, fast far satt och väntade på
henne att få läsa högt ur dagens tidning eller någon bok —
kvällen var ju hans. När vi blevo större, deltogo vi i dessa
kvällsstunder, då huset var fritt från gäster. Men även om sådana
funnos, rena affärsgäster, sutto mor och vi barn om aftonen i fars
rum och hörde på konversationen. Mor deltog sällan i samtalen,
en stillsam och blyg åhörare, som dock följde med vad som
sades.
När vi sedan blevo vuxna, kommo ut i världen och fingo egna
hem, var hon outtröttlig i sina omsorger och i sina tankar om
oss. Hennes brev voro långa och många. Då mor 1910 blev
änka, kände hon det, som om livet vore slut för henne. Så blev
det dock ej. I 24 år fick hon ännu verka ett rikt liv. Hon drog
sig visserligen bort från all officiell representation, flyttade in i
en mindre bostad men hade dock alla sina barn, barnbarn och
många släktingar och vänner att leva för. Ett stort, t. o. m.
tyngande ansvar kände hon för den relativt stora förmögenhet, som
hon övertog från far. Många voro de både enskilda och
organisationer hon välvilligt intresserade sig för. Att kunna giva ett
hjälpande bidrag av de medel hon ansåg sig ha förvaltarskap för
var hennes stora glädje. »Jag tackar Gud för att jag har något
att giva bort», brukade hon säga.
Vi barn och de, som kommo i beröring med vår älskade mor,
vörda hennes minne, ej minst här på bruket, där hon
tillsammans med far fått sin viloplats nära det hem, som var henne så
kärt.
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
