Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Allt vad en mor kan vara.» Av Per Albin Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ne under en tid i närheten av Malmö, omkring två mil från
Hvellinge. Mor fick mest klara sig själv och Johan, min äldste
bror, som föddes 1879. Far gästade hemmet på söndagarna,
vandrande de två milen från Malmö på lördagskvällen och
tillbaka på måndagsmorgonen.
Så var det till 1885, då familjen — broder Sigfrid hade
kommit till världen 1884 — flyttade till Kulladal, numera
inkorporerat med Malmö. Det kunde nu bli ett riktigare hemliv. Men
detta betydde icke att mor kunde sluta upp med sitt arbete
utom hemmet. Hon fick alltjämt släpa och slita — mest minns jag
hennes arbete i trädgården och betfälten på en närbelägen
herrgård. (Trädgården är förresten sedan en del år tillbaka Folkets
park.) Familjen växte till, jag föddes några månader efter
inflyttningen till Kulladal, mormor flyttade hem efter morfars död
samma år, och fem år senare kom yngste sonen Nils Edvin. Så
nog behövdes det extrainkomster vid sidan av murarelönen på
18 kronor i veckan under byggnadssäsongen. Så småningom
kunde ju pojkarna hjälpa till. Johan blev målare, Sigfrid tog
springpojksplats och kom senare i murarelära, och själv hade
jag min första anställning i Malmö, medan vi ännu bodde kvar i
Kulladal. Men det var först sedan vi 1898 flyttat till Malmö som
mor fick mera odelat ägna sig åt hemmets skötsel. Även det
arbetet lättades efterhand som pojkarna satte egna bon. Efter fars
död 1918 hade mor under de senaste sex åren av sitt liv endast
sig själv att tänka på. Hon levde mycket indraget, var glad över
en liten folkpension, och sönerna sörjde för att hon icke skulle
behöva sakna någonting. Hon dog stilla, somnade bokstavligen
in. Och jag tror att hon dog lycklig. Trots all vedermöda
tyckte hon förvisso att hon fått ut mycket av glädje ur livet.
Mors levnadsöde var icke märkligt. Det var likt mångtusenden
andra kvinnors och mödrars. Samma tunga och samma möda,
som var hennes, har också varit så många andras. Samma
uthållighet och samma duktighet, som hon visade, ha så många
andra visat. Men det gör icke mor mindre. Det är stort nog att
ha varit något av det bästa, det segaste och trofasta som byggt
hem och fostrat släkten i Sverige. För mig är mor allt vad en mor
kan vara. Jag dyrkar minnet av henne.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
