Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Viljan, ordningen och redan personifierad.» Av Johan-Olov Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han kunde gå utan kryckor, men sitt gamla arbete kunde han
ej återta.
Vi voro två bröder, och allt efter som vi växte till blevo vi
nog båda två ett par ordentliga vildbasare. Far skrattade mest
åt våra upptåg, men mor höll oss mestadels i styr. Hon grälade
aldrig. Många ord kommo icke över hennes läppar, men hennes
ögon sade för det mesta mera än ord. Hon var viljan, ordningen
och redan personifierad. Jag kan ej heller minnas att hon
någonsin sade ett ont ord åt far, och detta kanske hade sin grund
i att far visste att vad mor gjorde var det rätta och bästa för
oss alla.
Jag var sju och min bror fem år, då far sjuknade och gick bort,
knappast fyrtio år gammal. I och med olycksfallet hade tydligen
hans motståndskraft brutits. Att sorgen över fars död var stor
var helt naturligt. Men det var ingen högljudd sorg, som mor
visade. Visst var hennes ögon emellanåt fulla av tårar, men hon
klagade aldrig. Hon arbetade i stället med sammanbiten energi.
Jag vaknade ibland om nätterna, och då satt hon ofta med en
liten oljelampa som ljus och sydde, kardade eller spann. Alen
trots allt hade hon tid för oss barn. Redan när jag var fyra år
hade hon lärt mig läsa, och då jag på vinterkvällarna vid skenet
från den öppna spiseln började kunna läsa för henne ur
tidningen eller ur en bok, var hon överlycklig, ty själv hade hon för
arbetets skull aldrig tid att läsa.
De första åren efter fars död var nog för henne den svåraste
tiden, ty något slags hjälp, med undantag av fri bostad, bestod
icke bruket. Men så kom det en dag bud från bruksledningen,
att änkor och överåriga skulle flyttas till några av brukets så
kallade utgårdar. Den dagen då budet kom såg jag för första
gången mor brista ut i en våldsam gråt. Och det var ej heller så
underligt. På bruket hade hon möjlighet att genom sömnad och
hemarbete tjäna någon krona. Vid den plats dit hon skulle
flytta, en skogstrakt en mil från bruket, var detta otänkbart. Men
hennes sorgeutbrott räckte icke länge. Efter ett par dagar hade
hon hyrt ett kök hos en lärarinna, som själv nöjde sig med den
till köket hörande kammaren och del i köket. Men arbetet och
sorgen bröt ned henne. Hon sjuknade och låg sjuk i flera må-
108
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
