Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Viljan, ordningen och redan personifierad.» Av Johan-Olov Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåder. Hon tillhörde Svenska Missionsförbundet, och
församlingens kvinnor turade om att sköta både henne och oss. Man
kallade på doktorn, och han kom och skrev, som då var
brukligt, ut medicin. Jag minns att det var en stor butelj med
svart-brun vätska i. Hur sjuk än mor var ville hon se vad som stod
på flaskans hängande etikett. Hon visade kvinnorna på denna,
och de konstaterade då att medicinen förut varit utskriven åt
en annan kvinna, som nyligen dött och vilken icke hunnit för
bruka mer än en fjärdedel av flaskans innehåll. Då man på den
tiden icke fick slösa med medicinen och, enligt vad det påstods,
doktorn hade ett visst intresse i apoteket, så brukade man pä
det sättet hushålla och överföra. Mor nekade emellertid att ta
medicinen. Församlingskvinnorna understödde henne och
hjälpte henne med bön och egna läkemedel, och hon frisknade också
till. Men hennes misstro mot den tidens läkare var grundmurad.
Kort efter detta fick jag ont i ena höften och ljumsken, som
svällde upp, så att jag blev liggande. Så en dag kom doktorn
inrusande och frågade vad det var för fel med pojken, som inte
gick i skolan.
— Det är ingenting för doktorn, sade mor.
Doktorn gick emellertid fram till sängen, rev av mig täcket,
tittade på svullnaden och sade:
— Den ska skäras.
Men då blev det liv i mor. Hon ställde sig framför sängen och
sade i en ton, som jag aldrig förr hört:
— Han ska inte skäras, utan höftleden ska, när tiden är inne,
brytas rätt.
Doktorn sökte föra undan henne, men hon knuffade undan
honom och ropade:
— Pojkens far fick medicin av er och dog. Mej gav ni
medicin, som en annan dött ifrån, och nu tänker ni göra pojken min
till krympling. Ut härifrån, jag har inte kallat på er!
Doktorn blev så häpen, att han stoppade ned sina
skärverktyg. I dörren vände han sig om och sade:
— Som ni vill då, men jag varnar er för att använda kloka
gubbar och käringar.
Mor svarade inte. Hon bara lade täcket över mig igen. Några
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
