Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Viljan, ordningen och redan personifierad.» Av Johan-Olov Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade en bekant sång för henne. Hon lyssnade, fick tårar i ögonen
och lovade honom att få en riktig fiol.
Det fanns på den tiden många religiösa föräldrar, som rent av
tvingade religionen på sina barn. Allt syndigt var inte allenast
förbjudet utan bannlyst, och synden lurade överallt. Att
exempelvis spela fiol var en stor synd, då, som sagt, själva
instrumentet var ett syndaverktyg. Att umgås med icke religiös ungdom
var detsamma som att följa de förtappades skara in i
fördömelsen. Mor förbjöd oss inte vare sig att spela, dansa eller söka det
sällskap där vi bäst trivdes. Men detta gjorde att både bror och
jag mycket måttligt använde oss av dessa fördelar. Det var inte
förbjudet och hade därför ingen särskild lockelse. Men när det
gällde heder, ärlighet och ett gott uppförande var hon omutlig.
Och i det fallet var hon också ett gott föredöme. Hela hennes
uppfostringsmetod bestod i att själv i allt vara ett gott föredöme,
och detta gjorde att vi å vår sida icke ville göra henne emot,
samtidigt som vår respekt för henne var stor.
I arbetet fick jag, fast knappt fjortonårig, insupa de första
radikala idéerna. Mot dessa gingo många av de religiösa till
storms och förbjödo sina barn att tillhöra fackföreningar eller
partiorganisationer. Mor förbjöd oss aldrig. Men en gång när
en grannkvinna framhöll att man skulle vara gudelig och låta
sig nöja, kom från henne repliken: Ja, om alla gjorde det, ja.
Nej, doktorer, statskyrkopräster, länsmän, disponenter och
förvaltare hade i henne ingen undergiven eftersägare. Denna
överhet var för henne ett enda stort ont, som det var en mänsklig
plikt att emotstå.
Den dag kom snart, då min bror och jag båda blevo smeder
och som sådana fingo rätt till fri bostad. Mor fick således vara
med om att flytta tillbaka till bruket. Vid samma tillfälle fingo
flera av den gamla arbetsledningen respass. Glad var hon då för
att hon fått leva till den dag, då man kunde säga, att hon fick
upprättelse. Då någon samtidigt uttalade sin glädje över att den
hårda och högmodiga disponenten fått gå ifrån all sin stora
myndighet, prakt och härlighet, sade hon: Det är verkligen synd om
alla de stackars människor, som i blint högmod arbeta på sitt
eget fall. Han känner det naturligtvis svårare nu i sin förned-
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
