Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hemmet var hennes borg.» Av Oscar Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Min mor förlovade sig helt ung med sin fars närmaste man
i tjänsten, överuppsyningsmannen Albert Krook, vilken
efterträdde sin svärfar, då denne blev chef för nederlagskontoret i
Göteborg. År 1866 stod mina föräldrars bröllop. Bestämmande
för karaktären av deras hem, anda och livsstil var att båda voro
barnbarn till officerare i Savolaxbrigaden, vilka under finska
kriget utmärkt sig, avancerat och efter freden placerats som
regementsofficerare i svenska armén. Soldat- och
ämbetsman-natradition gjorde att begreppet K. Majestät och Kronan
spelade en roll nära nog motsvarande kyrkobegreppet lör
prästgårdarna. Det var icke staten i modern mening man tjänade,
icke något romantiskt eller chauvinistiskt la Patrie, icke konung
Carl XV eller Oscar II, det var »Kronan», vars kaka är liten
men säker, vars kläder man iför sig efter mönstringen, vars
rättvisa man kan lita på, i vars hägn man lever trygg. Jag ser min
mor och jungfrurna vid baljor, fyllda med silverdalrar och
kopparmynt, som måste skuras blanka: tulluppbörden, som skall
inlevereras till Kronan, bör vara i värdigt skick.
Riksgränsen utgjorde ej kulturgräns mot Finland, utan mot
Ryssland, vars grannskap markerades av en liten
kosackförläggning i Torneå och av kapellet med lökkupol, där popen
mässade framför ikonerna. Släktskap och vänskap förband oss
nära med finska familjer, vi voro tvåspråkiga, kultur och
mentalitet ägde väsentligen samma typ i småstäderna Bottniska viken
runt. Atmosfären slår oss levande till mötes ur Sara Wacklins
minnen. Där dröjde en doft av 1700-talets franskinfluerade
svenskhet, manéren hade ett sirligt drag, Kellgren och Anna
Maria Lenngren voro icke glömda.
Min mor förde med sig en vind av varm religiositet. Hennes
far och C. O. Rosenius voro vänner sen barndomen. Hon
berättade om hans besök: där stod sådan glädje omkring honom,
förtjusta lekte barnen rida ranka på hans knä. Hon bestred att där
funnits salvelse och förkonstling hos honom. Det pietistiska
arvet bröt sig hos min mor och hennes syskonkrets mot
tidsströmningar, vällande ur helt andra källor, och skapade serier
av livsproblem, teoretiskt och praktiskt, så mycket mer som alla
syskonen voro utpräglat kulturöppna med livsbehov av musik,
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
