Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hemmet var hennes borg.» Av Oscar Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Malmö, för mig och min kusin, Arvid Taube, som
genomgick Tekniska skolan. Då vi voro färdiga med våra skolor och
skulle gå vidare, följde min mor min svågers och systers
vädjan, flyttade till Nederkalix och hade skolhem för sina fem
dotterbarn. Sina sista år tillbragte hon i min svågers och
systers hem, lika starkt och varmt älskad av båda, liksom av
deras barn. Hjärtkramp bröt slutligen hennes kraft. Hon sjönk
in i döden med orden i den svenska psalmen 336 på sina läppar.
Det ges »hemligheter som med oss förgås». Min mor hade
sådana. Hon ägde intuition, antenn för det irrationella. Hon
hade varsel. Var hon »synsk»? Vi bevittnade sällsamma ting.
Därom vägrade hon att tala. Men hon lyssnade spänt mot de
st]ärnströdda rymderna. I tidens röster, ej minst hos Strindberg,
drog hon känn på »satanas-perkele»-andan från tullgården.
Hon avskydde den. Vad hat och laglöshet åvägabringar är
giftigt, farligt, men dömt att gå under. Ofta citerade hon ur
Salami och Sulamith: »Vad kärlek i min värld har byggt, det river
jag ej ned.»
Vid Luthers bord berättades en gång om ett nyutkommet
arbete, som hävdade att kvinnan måste betraktas som ett ont, låt
vara ett nödvändigt ont. Reformatorn replikerade: »Om
kvinnorna skreve böcker, skulle de säga precis detsamma om oss.»
Den historien skulle roat min mor. Hade hon levat nu, skulle
hon helt visst ha skrivit, dock knappast feminister till behag.
Hon var en flitig och lysande brevskriverska. Sin makes brev
bevarade hon i ett omslag av gult siden, utsökt broderat. När
krafterna sveko, läste hon dem en sista gån g framför brasan. Så
blevo de lågornas rov.
Rymden välvde sig hög och stjärnklar och norrskenet
flammade den gnistrande vinternatt, då min mors kista stod
framför altaret i Nederkalix kyrka för att nästa dag gravsättas vid
sidan av min faders. Altarets alla ljus brunno därinne. I det
medeltida altarskåpet på väggen glimmade himladrottningens
gyllne krona. Sedan fem sekler står hon där med den vita liljan
i sin hand. Hon står för något alldeles omistligt, hon hävdar det
kvinnliga i kristnad gestalt. Den kristna kvinnan har värv i
denna värld, vilka hon ensam är dogse.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
