Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hemmet var hennes borg.» Av Oscar Krook
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klubbor, vimplar och fantastiska hopp och tangenternas
lydaktiga gensvar i toner. Jag ser akrobatiken ännu.
Våren 88 kom det förkrossande slaget: min fars död efter
några dagars lunginflammation. Jag ser min mor — för enda
gången i livet — nedbruten, skakande i konvulsivisk gråt.
Grusad var för henne jordelivets lycka. Hon bar sorgdräkten
resten av livet. Nu gällde det »framhärdandet intill slutet».
Ensam, med en ytterst blygsam pension, beslöt hon att reda
ett hem för min äldre bror, som blivit stationsskrivare i
Helsingborg, och mig. Haparanda ville hon ej återse.
Scenförändringen för oss var stor. Allt var nu så
anspråkslöst som möjligt, men min mor förde med sig hemmets värme
och trivsamma glädje. Min syster, som fått sitt eget hem i
Nederkalix, kunde aldrig förstå, hur vår mor kunde reda sig med
så små resurser. Hon fann utvägar. En tid, då koleran hotade,
reste hon, minns jag, med Västkustbanans tåg för att ge
insjuknade första vården. Hon klagade aldrig. Aldrig behövde jag
sakna den goda »tvebackan» vid frukostchokladen.
Jag hade hamnat under adjunkten Jonas Andreas Aspelins
färla i Helsingborgs läroverks första klass. Stryk och glåpord
vankades dagligen, i många fall, även i mitt, brutalt orättvist.
Min bror vädjade att jag, som bruk var i många familjer,
skulle få läsa privat och pröva till tvåan. Ellen Laestadius, min
första lärarinna i Haparanda, nu anställd i Helsingborg,
garanterade att hon skulle få mig in i tvåan i rätt tid. Min mor
vägrade. Skolan hörde till det obligatoriska. Orättvisor
kunna ej undvikas i världen. Det nedsatta sedebetyget kunde åka
upp igen. Men intet smuggleri! Hon fick rätt: i trean gjorde
lektor N. F. Lilliestråle mig till ordningsman, gnisslet med
skolan var över. Lika obeveklig var hon, då jag som student
blivit antagen till Pariserkören 1900 och fördenskull ville
uppskjuta värnplikten. Ämnade jag sätta plikterna mot Kronan
efter mina nöjen? Skulle fäderna handlat så? »Vår släkt sviker
icke fanan.» Paris måste vika för Polacksbacken.
Sedan min bror skapat eget hem, redde min mor i Göteborg
vårt tredje hem tillsammans med sin yngsta syster, Ester Taube,
lärarinna vid Sigrid Rudebecks skola. Det fjärde hemmet blev
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
