Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När »kraften fullkomnas i svaghet». Av Georg Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och han var sistahandsauktoritet i kinkiga fall — åtminstone till
formen. Ömsesidig respekt rådde; aldrig hörde jag ett ont eller
ens ett häftigt ord växlas mellan föräldrarna. Det vore
frestande att teckna samspelet mellan dem. Men nu gällde det ju
närmast ett porträtt av min mor.
Kanske kan jag börja med händerna, som också synas på
bilden. De voro aristokratiskt förfinade. Jag minns särskilt
en karakteristisk, ivrig liten böjning på vänstra handens
lillfinger. Hur många gånger har jag inte sett dessa händer i rastlöst
arbete, drivna av kärleksfylld plikttrohet och av en rent
oförliknelig energi och hängivenhet åt stundens uppgifter.
Ansiktet är svårare att teckna. Mellan ögonen uppåt pannan
sträckte sig två jämnlöpande rynkor, den ena litet längre än den
andra. Inte har det något intresse! Men just den pannans
teckning gav ett tydligt uttryck för klarhet och reda, saklighet och
sans, omtänksamhet och träffsäkert — även praktiskt —
omdöme, måtta och behärskning. Men där fanns också återspeglat en
säregen beslutsamhet och en förmåga att upptaga det goda och
se bort från det som var ont och betungande. Det låg både
styrka och svaghet i min mors förmåga att ibland tro, vad hon
ville — och ingenting annat.
Så minns jag ju ögonen, hur de spelat av glittrande livlighet
— min mor kallades »ekorren» i sin barndom —; jag minns,
hur hon ännu den sista sommaren i 74-årsåldern skrattat och
skämtat med en ung människas hela lust, hur hennes humor
kunde höja henne över småsinnade tankar och trånga
synpunkter. Lika mycket — kanske mera — minns jag munnens ivriga,
ömma ängslan i spänningens och sorgens ögonblick. Och visst
kommer jag ihåg, hur det vackra, vågiga håret liksom tovat sig
och glesnat, medan lidandets och trötthetens stunder gledo förbi.
Min mor var märkt av lidande under sina sista 25 år. Kramp
i blodkärlsnerverna — enligt doktor Westerlunds mödosamt
tillkämpade diagnos — förorsakade yrsel, ryckningar i ansiktet,
hjärtbesvär, vånda och kraftlöshet. Långa perioder, särskilt i
början av sjukdomen, blev hon i bokstavlig mening tagen
avsides. Den ökade känsligheten och sensibiliteten i dess brytning
med själslivets alla sunda krafter, kampen mot bitterhet och
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
