Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När »kraften fullkomnas i svaghet». Av Georg Landberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Särskilt starkt intryck gjorde det på mig, då min mor — i
sextiofemårsåldern — mötte den historiska bibelsynen. Det
skedde inte med vånda och misstro utan med aktivt, kritiskt
intresse. Inte ett ögonblick rubbades hennes centralt evangeliska
kristendomssyn av förskjutningen i uppfattningen av Bibelns
städse levande budskap. Icke minst minnet av denna inre
process hos en religiöst begåvad människa, som i sin ålderdom
eljest kunde förväntas ha stelnat i invanda tankekategorier, har
åstadkommit, att jag ej utan en förnimmelse av djup tragik och
en känsla av medlidande kan iakttaga dem som i våra dagar
ängsligt eller fanatiskt förväxla bibeluppfattning och
kristendomssyn. Äger man på allvar en levande Herre och Frälsare i
Jesus Kristus, då reduceras formella kriterier till sitt rätta värde.
Denna avgörande erfarenhet har min mor i sin mån hjälpt mig
att göra till något av vad man kanske vågar kalla personlig
egendom. Ständig förnyelse ur eviga källsprång undfick hon i sitt
eget liv. Tack vare henne har jag ingen svårighet att uppfatta
innebörden i ordet om den kraft, som »fullkomnas i svaghet».
Visst är väl detta något av ett äreminne. För mig motsvarar
emellertid karakteristiken en obestridlig verklighet. Själv
kände skildringens föremål djupt och alldeles oskrymtat sin
»synd och brist». Jag vet ock väl, att hon var — återigen — en
helt vanlig människa. Jag är glad över detta, och mest
glad är jag över att hon själv ej reste andra anspråk. Det gjorde
hon verkligen inte! Nu, när detta ändå skulle skrivas, har jag
inte sett mig ha anledning att betona andra drag än dem jag
iakttagit och funnit dominerande och väsentliga. Och jag vågar
faktiskt påstå, att den kritiska realism, som en historiker i sitt
yrke icke gärna kan undgå att praktisera, har fungerat även i
förening med den känsla som drivit fram dessa raders
vittnesbörd. Fråga är, om inte i själva verket kritiken står särskilt på
helspänn, när det gäller bedömningen av föräldrar. Och
slutligen: Är det inte så, att förbindelsen kritik, pietet, möjlighet till
betraktelse inifrån, konstituera den verkliga
människobedömningen? En annan sak är förvisso, hur uppgiften att göra ett
porträtt verkligen fylles.
’125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
