Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En utsliten bondkvinna. Av Carl Larsson i By
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
relse, var med och grundade socknens sparbank och en liten
diskussionsförening och följde med tiden så gott han kunde.
Jag förstod redan då att mina föräldrars intressen inte var
identiska, att deras håg låg åt var sitt håll. Men vad far gjorde
var på den tiden alltid det rätta i nästan alla hushåll. Någon
oenighet för den sakens skull förekom ju inte, men om far
någon gång kom in och hörde att mor sjöng gamla visor för oss
barn, så tystnade hon alltid. När det var rockstuga i gården, tog
hon så att säga skadan igen. De unga pigorna och bonddöttrarna
från byn var alla glada i sång, och då fick min mor sjunga så
mycket hon ville. Kvinnorna sjöng alltid, mest sjöng de ur en
andlig sångbok, som hette Pilgrimssånger, och även den sortens
diktning var min mor hemmastadd med. En av mina morbröder
var ända från ungdomen troende eller andligt sinnad, som det
hette, och mor behöll hela sitt liv en sympatisk inställning till
hans åskådning.
Min mor hade det strävsamt, och huset var ingalunda rikt. Sju
barn fick hon och fick arbeta långa tider utan piga i det
tungar-betade hushållet med lagård och kreatur. Dessutom fick hon som
så oändligt många hustrur lida av det den tiden så vanliga
superiet. Far söp sig full till helgerna, och jag minns från min tidiga
barndom, hur han och drängen satt mer eller mindre berusade
vid bordet så fort det blev helg. Särskilt julhelgerna var
besvärliga, alla jular vart mer eller mindre förstörda av detta
evinner-liga supande. Till sist insåg min far att detta var dumt, han skrev
in sig i godtemplarorden på sommaren 1890, och jag minns än
med vilken glädje mor mottog denna underrättelse. Nu blev far
åtskilligt resonligare, ångrade sina gångna dumheter och blev en
bättre make och fader.
Sommaren 1891 blev han väld till ordförande i
kommunalnämnden, och det började se ljust ut för hela familjen. Far blev
så rättrådig, att han beslöt att förära mor en ny vinterkappa. Den
hon hade förut var från 70-talet, vid och halvlång och absolut
gammalmodig, men nu skulle hon få en ny. Hela huset gladdes
åt mors nya vinterkappa långt i förväg innan hon fått den. Det
såg omöjligt ut att få den sydd till jul, alla syerskor hade så
bråttom till helgen. Till sist åtog sig en gårdfarihandlare i sock-
’133
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
