Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor och son. Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att kanske klart fatta det, att så här skall det vara när det är som
bäst, någonting liknande detta blir det väl när vi komma till
himmelen en gång ...
Från den lövprydda svalen hör jag moster Marias och min
mors röster. De tala lågmält om sin ungdoms minnen. Det jag
hör förnimmer jag knappast, ty jag anar ej då, att dessa två en
gång varit unga, haft sina problem, sin kamp, sin strid.
«
Det är en vinterkväll kort efter nyår, en lång vinterkväll, ty
solen är endast uppe under tre eller fyra timmar nu. Blåsten viner,
kvider och tjuter, det är sannerligen tryggt att befinna sig inne i
det stora köket.
Mor och jag äro ensamma, verkligt ensamma, ty det är bara ett
par månader sedan min far gick bort i sina bästa år. Min ende
bror är uppe i timmerskogen med drängen Isak. Mor Sara från
en närbelägen by, som håller oss sällskap denna vinter, har redan
lagt sig. Mor och jag hängiva oss åt Sorgen. Folkvisans dystra
omkväde: »Men jag vet att sorgen är tung» kunde vi bägge ha
gjort till vår sentens.
Förde denna gemensamma sorg oss närmare varandra? Nej,
märkligt nog inte. Redan nu lades grunden till en svårighet att
förstå varandra, som skulle vara länge och länge kasta sin
slagskugga över förhållandet mor och son. Här kan detta spörsmål
inte behandlas i detalj. Kanske är förklaringen dock mycket
enkel: vi voro båda alltför självcentrerade i vår sorg. Uppriktiga
voro vi bägge: för henne var den bortgångne den oförliknelige
maken, vars minne hon skulle hålla heligt hela sitt långa liv
igenom; för mig var han den väldiga, rikt utrustade människan och
Fadern i detta ords vackraste och bästa mening. Mycket snart
efter sin bortgång antog hos mig den säkerligen i sig märklige
mannen helgonets drag och gestalt.
Men fastän mor och jag borde ha haft så mycket gemensamt,
möttes vi ej. Hur sällsamt!
Våren kom åter, liderna kläddes i de späda björkarnas
outsägliga, obeskrivliga grönska, hägg och rönn blommade, aspens
’137
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
