Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mor och son. Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grafi förvärvades för egna, högst mödosamt hopskrapade
slantar, den var underbar att studera under de långa vinterkvällarna.
Men främst i den lilla kollektionen strålade med oförgänglig
glans Euclides’ Elementa och en åldrig Algebra. Alla läroböcker
voro underbara, men de sistnämnda dock någonting för sig. Här
vidgades perspektivet ut mot en ny värld, talens och
storheternas himmelska värld. Där fanns klarhet och sanning och en
högre, aldrig förr anad skönhet, med utsikter ända ut mot
Oändlighetens Portar.
Som fjortonårig började jag den långa resan med
inträdesansökan i Piteå Elementarläroverk. Tack vare välvilja från lärare
och rektor kom jag in i andra klass och nästa termin i tredje.
Efter fem års skolgång blev jag student i Luleå.
Vid tentamen i Piteå till tredje klassen hade jag stor glädje av
Euclides. Varje gång jag reste mig upp nöp den blivande
knäkamraten och även blivande gode vännen i livet mig rätt
ordentligt i baken (jag trodde det skulle vara så och vågade ej
protestera), men när jag satte mig ned förklarade han viskande: »Det
är klart du kommer upp, när du kan Euclides så bra.»
Kom jag mor närmare under de senare åren i
barndomshemmet? Åjo, nog gjorde jag väl det, men ändå fanns det något som
hindrade att slå den fullständiga bryggan av förståelse. Till en
väsentlig del vill jag påtaga mig ansvaret för utvecklingen efter
fars död. Jag var för strikt, för rättshaverisk, för mycket
rättfärdig. Då mitt minne var ganska förstklassigt, verkade det
besynnerligt på mig att många av de äldre inte tycktes ha någon aning
om vacl de tidigare gjort och sagt. Påpekades
oöverensstämmelsen, uppfattades jag som lögnare. Jag trodde jag befann mig i
en vanvettets värld och förstod inte att mycket kunde förklaras
av att de flesta människor h a dåligt minne. Överhuvud var
min världsbild alltför schematisk, upplinjerad, ja, omänsklig.
Intresse för det mänskliga har jag tyvärr fått ganska sent.
Härtill kom, att de då unga så gott som aldrig fingo göra sig
gällande. Vad vi tänkte, tyckte och ville var alldeles utan värde.
Vi jämnställdes andligt taget med husdjuren. »Vad du säger be-
’140
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
