Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Av dalastam. Av Hilda Olsson (Kerstin Hed)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
just. Inte mindre än 12 barn föddes i det fattiga hemmet, men
endast 5 nådde vuxen ålder, de andra rycktes bort av de
epidemier, mot vilka läkekonsten då stod ganska maktlös. En gång
buros tre små kistor ut ur hemmet samtidigt. »Då miste jag min
enda syster», sade mor, »och vår mor var också sjuk av sorg
och nattvak.» Det var kanske inte så underligt, att min lilla
mormor vid 60 år såg ut som en 90-åring, liten, krokig och sned.
Hon hade de vackraste bruna ögon jag sett och de flitigaste
händer, alltid sysselsatta med strumpstickor eller spinnrock — tills
hon en natt somnade in helt stilla, en liten utsliten människa,
vars hela väsen varit godhet. Två av sönerna hade emigrerat till
Amerika och hördes inte av på många år, inte förrän hon var
död.
Min morfar var en bokstavskristen människa, till vars
principer hörde inte bara husandakt utan också husaga. Alla skulle
till kyrkan var söndag, den som var förhindrad fick läsa
»vangelu-met» hemma. Minsta förseelse straffades hårt. Kanske också
rättvist — åtminstone sade min mor aldrig annat, när hon
berättade om barndomshemmet. Utom en gång, en morgon, då hon
behövde två öre till en griffel i skolan och fick moderns löfte att
ta de två örena ur pungen i fars ficka — han hade kommit hem
från förväg på natten och fick inte väckas. »Så mycket orättvist
stryk som jag fick när jag kom hem från skolan den dagen har
jag aldrig fått varken förr eller senare», sade min mor. »För att
jag skulle lära mig att inte bli en tjuv!» Men troligen var dylika
hårda uppfostringsmetoder ganska vanliga i den tidens hem.
Min mor brukade berätta om ett annat straff hon fått, lika
drastiskt, fast mindre smärtsamt. Då hon var i fyraårsåldern blev
hemmet i Hamre genom skiftesförrättningen utflyttat till byns
utägor. Där skulle nya hus byggas, och en gammal timmerkarl
var där och timrade om dagarna. Fyraåringen, vetgirig och pigg,
hade satt sig i sinnet att ta reda på, vart far och den gamle
farbrorn gick, och en morgon smög hon sig efter den 3—4 km.
långa vägen. Till straff fick hon stanna kvar hos den gamla
timmerkarlen över natten. »Visst var gubben snäll, men usch, vad
jag grät», sade mor.
År 1880 gifte sig min mor med Tyts Fredrik Jansson och kom
11 — Min mor
161
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
