Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Av dalastam. Av Hilda Olsson (Kerstin Hed)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ginal, bland dem alla stackars fattiga och mindre vetande, som
fingo draga sig fram genom att följa fattigklubban från gård till
gård.
Då far var något över 40 år, blev han genom en
olyckshändelse invalid för hela sitt återstående liv. Vad detta innebar av
bekymmer och ansvar för min mor kan man lätt tänka sig. Ingen
av oss var vuxen mer än äldsta syster, som då var 18 år.
Den själsstyrka, som burit min mor genom hårda år och goda
år, svek henne heller inte på hennes tvåårslånga vandring till
den sista vilan. Jag tror att vi barn först då förstodo, vilken stark
personlighet hon var. Hon, som så fullt levat med i gårdens liv
också på äldre dagar, som så varmt intresserat sig för allt i den
värld och den tid hon levde i, som ännu inemot 70-årsåldern var
så vital, att hon gärna gav sig ut på resor sedan hon fått mera
gott om tid — hon bar utan ett ord av klagan sjukdomens plåga
och isolering. Hon, som haft så lätt för att bli häftig, om något
inte gick som det skulle, visade genom hela sin sjukdomstid
något av ett helgons tålamod, tacksam för varje handtag till hjälp.
Någon dödsfruktan hade hon icke. Dagen före den som blev
hennes sista läste hon obehindrat utan glasögon. Då jag helt
häpen undrade, hur hon kunde det — hon hade nyttjat glasögon
i många år — svarade hon helt lugnt: »Det blir så, innan man
skall gå härifrån, att man får hela sin syn igen på det sista.»
Dagen därpå, en stilla sommarsöndag, gick hon att vila sig från
sitt verk.
Och ändå — det är inte så jag vill minnas henne! Jag vill
minnas henne sådan hon var i sin krafts dagar, driftig och envis i
arbetet, sent villig att ge upp en sak. Helst vill jag minnas när
hon en gång åkte efter vårt fina nordsvenska sto Prima in till
stån. Prima var på den tiden ett ganska vilt, nyss inkört ungsto,
därtill hade hon stått på stall rätt länge, så far föreslog, att mor
skulle ta gamla Joel i stället. Joel hade emellertid den egenheten
att han började halta illa, om han selades på, när han fann det
onödigt; så mor tog ungstoet. Det var i slåttern, så folk var ute
på ägorna efter vägen, och säkert kände sig mor ganska stolt,
där hon skickligt tyglade sin yra märr. Helt nära staden kom ett
papper fladdrande. Skrämd kastade ungstoet helt om och ske-
’165
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
