Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett bland 21 syskon. Av Karl Schlyter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fyra söner, alla hennes hjärta lika nära. Ur en alltför talrik
sta-tarfamilj tog hon härutöver ett fosterbarn. Och barnbarn var
hennes stora längtan; det blev till sist sexton stycken, därav ett
tvillingpar, något som hon förgäves önskat sig själv; några ha
kommit till världen först efter hennes bortgång, och ett gick bort före
henne. Något av sina hittills fem barnbarnsbarn fick hon icke
glädjen att uppleva.
Från sitt barndomshem medförde hon en stark religiositet i
schartauansk anda. Bland hennes lektyr minns jag vid sidan om
bibeln — vilken hon vid 13 års ålder skall ha läst från pärm till
pärm, gamla och nya testamentet, tre gånger — Arndts och Roos’
skrifter, Schartaus predikningar (i min farfars upplagor) och
Berggrens postilla. Hon kom en gång på äldre dar överlycklig från
en högmässa på skånska landsbygden. »Jag har alltid tyckt så
bra om den predikan», sade hon. »Alltid?» undrade vi. Den unge
pastorsadjunkten, som inte anade att i kyrkan kunde sitta en i
Schartaus skrifter så bevandrad person, att hon kunde känna
igen den kanske hundra år gamla predikan, hade skrivit av den
ur Schartaus samlingar. Att hon någon söndag skulle försumma
att gå i kyrkan eller att taga barnen med sig, sedan de blivit så
gamla, att de kunde sitta stilla och inte somna, var otänkbart. I
denna fråga hade hon och min far samma inställning, hur olika
de i övrigt än voro. Det blev för henne en djup besvikelse, om
något av barnen började visa minskat intresse för vad hon ansåg
vara det enda väsentliga. En alldeles speciell uppfostrargärning
ansåg hon sig ha mot de barnbarn som inte voro döpta; hon var
också mycket lycklig att — på söndagarna — utan censur få för
dem framlägga bibelns berättelser. Barn och barnbarn omslötos
lika varmt i hennes bön och förböner.
Hennes kristendom var icke en läpparnas bekännelse, utan
varm, tillitsfull hängivelse. Kristlig undergivenhet och tålamod
var levande utslag av hennes tro. Tacksägelsen var det medel hon
använde sig av i livets påfrestningar. Davids psalm 103 var vad
hon då helst läste. Kärleken var den starkaste drivkraften inom
henne. I hennes brinnande trosvisshet fanns icke rum för en
gnista av tvivel. Med denna bergfasta tro var det henne lätt att se
döden i möte, när hon stod inför den allvarliga operation, som än-
’180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
