Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hon var för oss hemmets härd.» Av Per Edvin Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värd. I det stora hela skulle hon haft det bättre än många andra,
om hon inte varit klen till hälsan. Det var hon emellertid så
långt tillbaka jag kan minnas. Vad slags sjukdom hon led av
under mina uppväxtår blev nog aldrig utrett. Barn och arbete
spelade väl in. Slutligen, efter sista barnets födelse och snart
därefter inträffade död, bröts hon ner och var under sina
återstående tretton till fjorton levnadsår närmast en invalid, ofta
bunden vid sjukbädden. Hon dog 1925. Hennes öde blev
sålunda ytligt sett beklagansvärt. Men jag har en säker
förnimmelse av att hon i alla fall kände sig övervägande lycklig i sin
tillvaro.
Så vitt jag kan förstå, voro orsakerna till denna hennes inre
tillfredsställelse tvenne. Den första och ingalunda avgörande var
att hon under största delen av sitt liv fick vara bosatt på en
ort, vars miljö kom henne att trivas. Det gamla patriarkaliska
bondesamhället med dess människovärdering efter mantal,
traditionsbundenhet och formkristendom var hon avogt inställd
emot. Dels berodde detta måhända därpå att hon som barn känt
sig förödmjukad inför den besuttna bondebefolkningen. Dels
tror jag, att hon ibland, särskilt i början av sitt äktenskap, tyckte
sig vara i strid med detta samhälle om far, som på vintrarna
levde i dess miljö. Själv kände hon ingen dragning dit. Under
ett par korta perioder var vår familj bosatt i en dylik
konservativ omgivning. Då vantrivdes mor. Men i den lilla arbetarbyn
Toarp i Oxie socken trivdes hon. Där bodde huvudsakligen
arbetare vid tegelbruken. De hade skakat av sig det mesta av
patriarkalismen. Något politiskt uppvaknande skedde icke under
nittiotalet. Men en ny mentalitet på gott och ont, formlös och
nyfiken på världen och tingen, gjorde sig gällande. Här fann
mor sig väl tillrätta. Hon luktade någon gång på sekterismens
kristendom. Men den grep henne ej. Så bröt arbetarrörelsen
igenom på orten. Dess anda blev hennes.
Huvudorsaken till att mor trots allt var en lycklig människa
låg dock i det harmoniska äktenskap, vari mina föräldrar levde.
Både som barn och senare reflekterade jag ofta över detta. Hos
oss var det aldrig någon ovänskap. Givetvis fälldes ibland på
ömse håll hetsiga ord men sällan samtidigt. Om den ene stor-
’188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
