Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hon var för oss hemmets härd.» Av Per Edvin Sköld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärning. Jag glömmer aldrig — för att taga ett exempel — det
djupa bekymmer och väldiga ansvar jag kände, när hon en gång
tog en ettöring från en list på väggklockan och visade mig. Det
var, sade hon, allt vad pengar som fanns i huset, och det dröjde
så och så länge, innan det blev några inkomster. Här gällde
det att inte ställa till med några utgifter under tiden. För en
pojke, som saknade all möjlighet att skilja mellan tillgång och
likviditet, tedde läget sig minst sagt oroande. Att det inte tillät
någon spendersamhet insågs omedelbart.
Detta mors sinne för det dramatiska var sannolikt orsaken
till att hon gärna berättade om folktrons osynliga väsen. Det
rörde sig om skogsmannen och skogssnuvan, om varulv,
tomtenisse och bäckahäst. Med en blandning av skräck och tjusning
fördes vi in i skogens ensamhet och halvdunkel. Det knäppte
och viskade ikring en. Men man såg ingenting. Det var till den
egna barndomens skogar kring Yddingesjön mor förde oss. De
voro också för oss det största i den vägen vi kände, betydligt
mera än de enstaka lundar kring Skabersjö, som tillhörde vår
normala erfarenhet. Men vi mötte också den ensamt liggande
slättgården i hennes berättelser. Inte som vi voro vana att se
den lummig och idyllisk på dagen utan omhöljd av nattens
mörker med allt som rörde sig och tassade däri. Vad skönt det
kändes att bo mitt bland andra människor, hur tryggt att sitta
kring lampan med alla de sina kring sig. Men ack hur kusligt
att i mörka kvällen få springa just till en sådan där ensam gård
med bud från far eller att upptäcka, att solen höll på att gå ner,
när man som bäst badade i den lilla ån.
Ett och annat hade mor självt upplevt. Nå ja, vad det nu
egentligen var, kunde kanske inte avgöras — men underligt var
det. I den dag som är, kan jag inte med säkerhet avgöra, om
hon själv trodde på den värld hon sålunda trollade fram.
Sannolikt gjorde hon det ej. Hon var nog bara sagoberättaren, som
fritt lekte med gammalt stoff och formade det efter sin egen
inbillning. Hon kom mig att ägna en del av min studietid åt att
närmare studera denna värld. Men hon lärde mig framför allt,
att fantasiens rike inte är det minst betydelsefulla.
Hon var för oss hemmets härd, som gav vila och värme och
’191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
