Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »En central figur.» Av Ivar Stendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom hon i beröring med ett otal personer i skilda
samhällsställningar, representanter för vitt skilda åskådningar. I det
Sten-dahlska hemmet möttes för ingen del endast meningsfränder;
där syntes politiker från höger till yttersta vänster, affärsmän,
författare, konstnärer och skådespelare. Det torde vara ganska
få av alla dessa som ej fängslades av och mottogo impulser från
husets fru, många voro de som i brydsamma stunder sökte
henne för råd och stöd, även de som i vanlig mening endast
flyktigt voro bekanta med henne.
Hennes makt över omgivningen härrörde sig säkerligen
mycket från att hon i hela sitt uppträdande var sig själv och lika mot
alla, hon krusade för ingen och förbisåg ingen. Denna
uppmärksamhet mot andra var för henne något så väsentligt, att det tog
ett framträdande rum i barnens uppfostran. Efter bjudningar
brukade hon kalla in sina barn och hålla kritik med ros och ris
över deras uppträdande mot gästerna. Hade någon försummat
att efter förmåga sörja för även de minst celebra gästernas
trevnad, blev kritiken icke mild.
Hon krävde att barnen liksom hon själv skulle tänka på
andra och fordra av sig själva. Men omtänksamheten fick ej bli
sentimental. Sentimentalitet var något för Anna Stendahls väsen
ganska främmande, utom möjligen när det gällde
lantbefolkningen, som hon nog hade en viss benägenhet för att romantisera.
Detta sammanhängde naturligtvis med hennes barndomsminnen
från den stora fädernegården, liksom med hennes starka kärlek
till naturen. Hon älskade djur och blommor och sökte lära sina
barn kärlek till och aktning för naturens även mer anspråkslösa
yttringar. Hon hade en sällsynt förmåga att sköta blommor, och
hennes hem var alltid smyckat med levande växter. Hennes
glädje och stolthet var en murgröna med mycket stora blad, som
slingrade sina skott runt fönstret i hennes rum.
Barnens uppfostran var dock hennes största intresse, och på
grund av att makens arbete tog hans tid så mycket och så
oregelbundet i anspråk föll en stor del av ansvaret för denna
uppfostran på hennes lott. Med sitt klara, av vanemässigt tänkande
ganska oberörda intellekt följde hon principer som då för tiden
ingalunda voro vanliga. Barnen skulle utrustas för det verkliga
’201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
