Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »En central figur.» Av Ivar Stendahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alla detaljer inom hushållsarbetet men grävde ej ned sig i dem,
hon förstod vad som var huvudsak och bisak. Hon var en
utmärkt matmor för sina tjänare, hennes värdesättande av
människan kom ingalunda minst dem till del.
Ledningen av sitt hus släppte hon aldrig, men Martas
omsorger förkvävde ej hennes andliga växt och självständiga
utveckling. Hon följde med vaken, positivt inställd men ej okritisk
uppmärksamhet tidsrörelserna. Det var förvånande hur hon
ännu vid hög ålder kunde förstå och fördomsfritt bedöma de
omvälvningar på skilda områden, som ägde rum under hennes
liv. »Jag kan väl inte ha levt ett långt liv som om jag inte levt»,
var en gång hennes replik, då någon tyckte att hon var väl
fördomsfri. Det är ganska betecknande, att hon och dåtidens i
Sverige mest avancerade samhällsomstörtare, som ofta syntes i
det starkt högerbetonade hemmet, hyste djup ömsesidig aktning
för varandra över alla partigränser.
Mor var icke endast värdinna för sina gäster, vän för sina
vänner, mor för sina barn, vårdarinna för sitt hus, hon var även
och kanske framför allt sin mans maka. I med- och motgång
stod hon vid hans sida. I svåra tider var hon ett fast stöd och
den kraft som höll hemmet uppe på ett högre plan. Far och mor
kompletterade också varandra. Hennes förmåga till intellektuell
analys var av värde bredvid hans intuitiva genialitet, hennes
reflekterande spiritualitet balanserade hans sprakande
konstnärstemperament. En av min fars goda vänner fällde en gång orden:
»Detektivchefen Lars Stendahls största detektivbragd var när
han upptäckte fru Anna.»
Mor besökte gärna högmässan i Jakobs kyrka, trots att
församlingen på den tiden hade Stockholms kanske sämsta
predikant. När vi en gång gjorde oss lustiga över detta sade mor:
»Barn, jag ska säja er, när det blir för svårt, då mediterar jag.»
Det var först många år senare, när jag kom underfund med att
själaringningen kan vara gudstjänstens höjdpunkt, som jag
förstod vad hon menade. Sin religiositet bar min mor aldrig till
torgs, de flesta märkte den nog icke. Vilken hjälp en fast tro
kan vara för en människa, när livet lider mot sitt slut, fingo
hennes barn lära sig under min moders sista dagar här på jorden.
’203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
