Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Hon talade aldrig illa om någon.» Av Gustaf Svedman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väldigt fält av himlavalvet. Då jag hunnit in på skolgården,
möttes jag av kamraters rop:
»Mariestad brinner!»
Det befanns att elden vid 3-tiden på natten börjat i ett garveri,
beläget vid ån, som västerut begränsade stadens egentliga
bebyggelse. Under hård västlig storm spred sig elden med
fruktansvärd fart, och när man fram på förmiddagen var herre över
den, hade ungefär en tredjedel av staden i dess centrala delar
härjats. Bland mera betydande nedbrunna byggnader var
stadens rådhus och bland de många övriga mitt hem.
Då jag dagen därpå kom till Mariestad, hade jag väntat att bli
mottagen av en av olyckan nedbruten familj. Men mamma var
som vanligt lugn och sökte som alltid göra det bästa möjliga av
omständigheterna, även om de voro aldrig så svåra. Sedan hon
lyckönskat mig till att inte ha behövt vara med om katastrofen,
omtalade hon, att »Emma har tagit barnen med sig till sitt hem
i Lockerud, där de få stanna tills vidare». Emma var det snälla
hembiträdet eller, som det då för tiden hette, jungfrun, och
hennes hem låg två à tre kilometer från staden.
Den brunna fastigheten hade på sin tid inköpts och inretts av
min far. Nu ville det sig så väl, att min styvfar ägde en fastighet
i den del av staden som skonats av elden, och det dröjde inte
länge förrän min moders verksamhet där kunde fortsätta och
fullföljas nära nog intill hennes död, som inträffade i november
1918, då hon, 63 år gammal, blev ett av de många offren för
spanska sjukan.
Jag hade redan under de tidigare gymnasieåren bestämt mig
för journalistbanan. När min mor efter min studentexamen
underrättades om denna min bestämda avsikt, såg hon på mig med
sina stora ögon och sade: »Jaså, ja, lycka till!» Men jag läste
hennes tankar: att hon hellre önskat se mig placerad på en stol
i Skaraborgsbanken. Länsmän och tidningsmän ansågos på den
tiden inte stå bland de främsta i den kö, som bidade en salig
hädanfärd.
Vad som vid mognare år lämnat den starkaste färgen åt den
’221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
