Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Förr i världen.» Av Anna Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
änkemajorskan Anna Fries, född Forsell. Fredrika Bremer, som
var hennes vän, har utgivit en skrift om den i släkten högt
uppskattade Faster Anna. I hennes hem vid Skeppsbron mötte min
mor den 6 november 1858 sjökapten Carl August Forsell, en
brorson till majorskan. Han hade just med sitt fartyg kommit
seglande från en långfärd i fjärran farvatten.
Det var ännu långt innan ångmaskinerna och motorerna
skapat snabbheten och brådskan på haven. Ett segelfartyg lade upp
och låg stilla över vintern. Det kunde alltså bli tid för den
mörklockige unge sjömannen från det farofyllda och oroliga livet på
sjön och den blåögda, blonda unga flickan från den dalsländska
landsbygden att träffas. Förälskelsen, som var blyg och outtalad,
växte stark och djup. Men det var först efter månaders resa
som min far skrev till brukspatron Åberg och begärde hans
dotters hand. Till svar fick han ett löfte att komma till Kasenberg.
Hur rördes vi icke, vi barn, när Mamma berättade om den
junidag 1860, då de två möttes. Hennes far gav sitt tillstånd till att
hon, visserligen i guvernantens sällskap, fick gå utåt vägen och
möta den väntade. Vår ljusa nittonåriga mor i gris-de-lin
nettel-duksklänning!
En lång och sorgfylld förlovningstid följde. Min morfar tillät
ej att min far fick föra sin brud med sig på långresan till
Ostasien med hans nya vackra fartyg, barkskeppet Eleonore. Men
min morfar förde en styvmor in i hemmet, en änka med fem
barn. Ett påfrestande förhållande för de båda kullarna
sammanbragta barn. Ej långt efteråt inträffade en svår kris på
järnmarknaden. Priset på järn sjönk katastrofalt. Värdet av de stora
skogarna kände man ännu ej till. Det blev konkurs. Allt såldes intill
möbler och husgeråd och pianot, taffeln, som dock återinköptes
av min mor för hennes egna som lärarinna förtjänta medel. En
gammal tjänarinna i min morfars hem, som jag träffade i
Uppsala femtio år senare, berättade för mig under tårar: »Där stod
mamsell Axeline och ropade in sitt eget piano.»
Eleonore förliste på Kinas kust. Sjukdom och sorg kommo
till. Men min mor var med all sin känslighet tapper. Hon kom
ut i livet som guvernant. Äntligen efter sju års förlovning kunde
det egna lilla hemmet grundas och bevaras med all den förfinade
’227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
