Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Förr i världen.» Av Anna Söderblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
levnadskonst, som var min mors. Det var höga ideal och
bildning jämte av kallelsen pålagd strävsam möda, sparsamhet och
försakelse.
Min bror Johns rika musikaliska begåvning kom till uttryck
redan i späda år. Med sin märkvärdigt sköna gossestämma tog
han andra stämman när vår mor sjöng aftonbön med oss. Och
på den mångomskrivna taffeln »tog han ut» alla sånger han
kunde och satte ackord till. Omsider började vår mor
ackom-pagnera John. I tidens fullbordan övade hon in min brors
växande musikrepertoar. Till sist blev det min mor, som utan att
någonsin förtröttas hjälpte min bror med det intensiva
instuderandet av den ena stora operarollen efter den andra. Den gamla
taffeln gömmer mycken möda och många sköna toner.
Båda mina föräldrar ägde en djup och innerlig fromhet av ett
i teoretisk åskådning utpräglat liberalt slag. Båda hade i
ungdomen påverkats av den nordamerikanske filosofen Emerson och
förkunnaren Parker. Min mors älsklingsskald var, jämte våra
inhemska, Longfellow, som hon ofta citerade. Föräldrarna
använde gärna engelska språket även i brev till varandra.
Politiskt hade de kosmopolitiska ideal. Fosterlandskärleken fick
sitt uttryck mera i »Du gamla, du friska», såsom man då för
tiden sjöng, än i »Kommer någon våra fjäll för nära».
Framtidshoppet sågo de i fri samfärdsel mellan folken, inga tullgränser,
inga försvarsgränser. Och aldrig, aldrig mera krig!
Efter förlisningen 1874 lämnade min far »sjön» och fick en
blygsam anställning »i land». Far och mor åldrades och fingo
åldras tillsammans. Min far miste i ålderdomen sin syn och blev
ganska tungsint. Efter hans död levde min mor blott ett år.
Kanske hade jag hoppats att hon skulle slippa se döden såsom
förskräckelsens konung, få stilla somna. Ack, hon drabbades av
ett brutalt maglidande, som krävde operation. Först efter flera
veckors svårt lidande kom befrielsen.
En av våra små gossar hade till den sista julen flätat av papper
såsom bokmärke till sin mormor ett kors och därtill med sin
barnastil skrivit en psalmvers. Den versen hörde jag henne
under den sista sjukdomen upprepa:
’228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
