Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fyra flickors mor. Av Lydia Wahlström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon fick först i sin nya omgivning vid elva års ålder lära sig
tyska. Men med klok uppfattning av tvåspråkighetens betydelse
i ett hem, gjorde hon tyska till talspråket hemma, så att t. o. m.
tjänarna lärde sig begripa något därav.
Ida Elisabeth Rebecka Schmidt (f. 1826) var en
ovanligt vacker kvinna med fina, regelbundna drag och
kolsvart hår, som i naturliga vågor omgav hennes panna. Hon
hade smala, energiska läppar, skarp haka och hög hals, och hon
förde sig med värdighet, trots att hennes gester voro livligare än
som var vanligt. På en dagerrotyp från 50-talet, där hon sitter i
rutig sidenklänning och en vas med konstgjorda blommor
bredvid sig, verkar hon drottning i varje tum, och sådan tog hon
sig ut ännu tjugu år senare som värdinna vid våra stora julkalas,
i tjockt prunefärgat siden och med en kedja av gamla
tyroler-granater om halsen. Redan hennes ursprungliga miljö av
sjökaptener, grosshandlare och skeppsredare gav henne en viss prestige
framför sin man. Så gott som utan undantag var det också hon,
som fört det gedigna bohaget, mest mahogny i empire, med sig
i hemmet. Den uppfostran min mor fått av »tant Böst» var
synnerligen vårdad, och fast språk och musik dominerade, var
hon dock alltid starkt intresserad även av historia och filosofi.
Hon brukade säga, att om hon varit man, skulle hon velat bli
språkforskare, men i så fall hade nog musiken blivit en svår
konkurrent, ty hon hade sjungit för hovsångare Berg och spelat
för Abraham Mankell, som båda hade varit Jenny Linds lärare.
Och trots alla de olikartade plikterna i den dåtida Munktorps
prästgård med lanthushåll och tre barn, som hon ensam
undervisade i alla skolämnen, lyckades hon dock hålla sin röst vid
vigör. Ännu vid över sextio år sjöng hon ganska melodiöst sin
ungdoms repertoar, Schubert, Lindblad och Geijer, och
undervisade mig i spelning. Det var otroligt vad allt hon kunde smälta
av litteratur på främmande språk. Jag minns henne stickande
strumpor med full fart, medan hon läste Montesqieus 1’Esprit
des lois eller Gellerts Moraliska betraktelser.
Mammas livliga gester och flödande talförhet gjorde henne
alltid till medelpunkten, var hon än befann sig. »När jag går i
källarn och på vind, kan jag höra arior för mig själv», brukade
’239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
