Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Min unga mor. Av Elin Wägner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man tycka, ty det var hennes barnmorska som vid ett efterbesök
överförde barnsängsfeber på henne från en smittad patient. Och
i den småländska prästgården hörde man då allehanda dödsbud:
knackningar på fönstren, oförklarligt buller och sådant, vilket
allt visar hur uppskrämda alla var, innan det fruktade
meddelandet kom, att den aldrakäraste Anna dött från dem alla,
lämnande kvar i världen sin månadsgamle son Harald och två
små flickor.
I en dikt, som skrevs till hennes begravning, stod att hennes
små barn ej förstod vad de förlorat. Det är inte alldeles riktigt,
ty jag som den äldsta upplevde medvetet denna tragedi.
Dels har jag kvar ett minne av henne på hennes sjukläger.
Dels berättar mina släktingar, att jag med ett enda slag
förvandlades från en livlig och glad treåring, ganska försigkommen i
upptåg, till en tyst liten typ, som gick för sig själv och tittade
upp mot himlen, där mamma var.
Så skulle man kunna tycka, att det endast är förlust och
saknad, som lärt mig att värdera och förstå vad en mor betyder.
Men det är inte så. Den som är moderlös möter kanske mer
moderlighet från andra människor än de som fått ha sina mödrar
i behåll, och för varje droppe av moderlighet, som fallit på mig
från andras överflöd, har jag alltid varit oerhört känslig och
tacksam. Men dessutom har jag nu i sexti år haft ett
fortlöpande personligt förhållande till min döda mor. En sorg som
håller sig lika frisk genom hela livet är också ett värde. Att ha
en grav att gå till, där döden mister sin förskräckelse, är också
ett värde. Och fast hennes föräldrahem är rivet och hennes hem
i Lund likaså och alla som känt henne är borta, så lever hon
ändå kvar. Ofta kan jag tänka, att det jag förstår av den värld
som hon levde i, det förstår jag inte tankemässigt och inte genom
undervisning, utan bara därför att hon binder mig vid den och
givit mig den i arv.
En svensk roman från år 1945 skildrar med våldsam
emotionell styrka skilsmässans bitterhet inför döden. Särskilt
betonades där den efterlevandes skräck inför utsikten att föras mot
ålderdomen av det obevekliga livet, medan den döde stannat i
ungdomsåren. Därigenom skulle klyftan mellan den döde och
’256
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
