Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oförglömlig. Av Louise Adelswärd, f. Douglas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ra, utslagna, kastanjebruna håret och kyrkan fylld till sista plats
av släkt, vänner och traktens allmoge, som ännu i stor
utsträckning bar de vackra, klädsamma Ingelstads- och
Herrestads-dräkterna. Min mor mindes alltid vilket intryck det gjorde, när
hon såg den lilla, rätt mörka kyrkan, fylld av hustrurnas vita
huvudklutar, de unga flickornas röda »lockar» och männens
silverknappsprydda blå rockar. Långt in på natten dansades det
sedan i »skogen» under jättestora bokar och almar till fiolers
taktfasta musik och i strålande månsken.
Efter nära ett års resor i utlandet bosatte de unga sig på
Gerstorp, min farfars egendom utanför Linköping i
östergöt-land. Nu gällde det för dem båda att ta itu med sådant som
ingen av dem förut sysslat med — min far med lantbruk och
min mor med skötseln av ett stort lanthushåll. Av sin mor
hade hon fått lära sådant som den tiden hörde till en ung
flickas utbildning, men hon kände sig mycket främmande inför
ordnandet med vävar, utlämnandet och vägandet av spånad, de
stora, ofta återkommande slakterna och bykarna och att ta hand
om de sjuka på gården — allt detta var nytt, och hon kände
tungt sitt ansvar.
Av bevarade brev till mormor får man ingående och ofta
mycket lustiga skildringar av hennes vedermödor och hennes
försök att vara en så god och flitig husmor som möjligt i det
för henne okända land, som Östergötland då föreföll henne vara.
Grannar funnos inte många och nöjena voro få, men med den
största släktkärlek hade de båda tagits emot av de fränder,
som bodde i trakten. De första åren av sitt äktenskap var min
mor ofta klen, men efter min födelse visste hon inte längre vad
sjuklighet eller trötthet var — eller om hon visste det, så visade
hon det inte. Och ändock fick hon sju barn till och ammade
oss alla och sade ofta, att hon aldrig varit lyckligare än då hon
hållit en baby i sina armar. När föräldrarna någon gång varit
borta på en bjudning, tyckte hon alltid, att det bästa av allt
var det ögonblick när hästarna åter vände in i allén och hon
kunde se det lilla dunkla nattljuset ur barnkammarfönstret lysa
emot sig.
Om somrarna brukade familjen alltid för några veckor, ibland
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
